Litteratur

Just utläst, pärmarna hopslagna, ska snart sätta på ett par BookCrossing-ettiketter på den.
Inte en bok jag vill ha kvar i bokhyllan.
Var det en dålig bok?
Nej,,, eller ja, eller både och.
Boken lever två liv, min första reaktion är att den är otroligt ojämn.
Senare infaller känslan av att det är två olika författare som skrivit olika stycken.

Den ena skriver flytande och berättande. Med ett intressant språk och ”rätt” ord på rätt ställe. Tempo och struktur i texten fungerar bra, och håller mig med lätthet intresserad.
Detta bryts absurt av, av en text som upplevs ologisk och ytlig, dåligt formulerad, och med omoget tankesätt och språk.

Dessa två stilar växlar genom hela boken. Men med en lagom portion av förlåtande sinnelag kan jag låta de goda styckena få överhand. Den svallande nationalromantiken kan jag också förlika mig med, men bara så länge den ligger i de välskrivna styckena. Kärlek och längtan till vacker natur är lätt att förstå, och det är faktiskt något vi har gott om, inte bara i Dalarna.

Dock lämnar boken ett par viktiga frågor oförklarade och obeskrivna. Händelserna har avgörande betydelse för både berättelsen och karaktärerna, men som läsare lämnas jag i ett tomt vakuum. Utan underlag för egen tolkning. Efter att ha läst om dessa stycken, stärks min uppfattning av att inte ens författaren vet vad som har hänt, eller om det ens har hänt.

Denna bok kom till som ett skolprojekt i en skrivarkurs, troligen kommer Linda Olsson att skriva fler. Nästa bok kommer säkerligen att visa vilken av de två författarpersonligheterna som får övertaget.

Jag hoppas på det bästa. Då kan det bli bra.

Vad har andra skrivit: Knuff

/T

I måndags var det träff med bokcirkeln.
Vi hade alla läst Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.
En bok som alla verkar älska, känna starkt för och fälla många tårar över.
Men inte jag…..

Har funderat en hel del sedan i måndags, över varför boken inte griper mig.
Varför inte en tår kommer trots att jag brukar vara bra på det. Att gråta alltså.
Boken tar upp ett mycket viktigt ämne, eller rättare sagt flera.
Det har jag inga problem med. Men boken.... den skulle ha kunnat vara så mycket bättre.
Språket är inte heller särskilt dåligt.
Så varför i hela fridens namn är boken inte bra??
Är det boken eller författaren som är mitt problem?

Khaled Hosseini, född 1965 i Afghanistan. Son till en diplomat, och hans mor var lärare i Farsi och historia på en stor high school i Kabul. 1976 stationeras fadern i Paris, och hela familjen flyttar med. 1980 söker de asyl i USA istället för att flytta tillbaka till Afghanistan. De får asyl och flyttar till USA. Efter high school läste Khaled först biologi i flera år, därefter utbildade han sig till läkare. Khaled bor nu med sin familj i norra Kalifornien. Här är hans hemsida

Innan jag läste boken hade jag inte läst ett ord vare sig om författaren eller hans tidigare bok.
Men nu, börjar jag sakta ana vad det kan vara som stör mig.

En överklasskille som flyttar från Afghanistan när han är 11 år. Växer upp med tjänare och högutbildat folk omkring sig.
Upplevde aldrig statskuppen, aldrig bomberna, ockupationen, inbördeskriget och aldrig hur detta påverkade människorna.
Vad har han för känslomässig förankring i det han skriver om?
Vad har han för kunskap eller erfarenhet av krig, förtryck, kvinnoförakt så som det yttrar sig i Afghanistan?
Allt han vet, kan inte vara något annat än hörsägen och berättelser från andra.
Djup och äkta inlevelseförmåga kan ibland kompensera för dessa brister, men så är inte fallet här.

Khaled har även försökt skriva boken utifrån två kvinnor.
Modigt, är väl det minsta man kan kalla det.
Med tanke på hur totalt okunnig han måste vara, om kvinnors inre tankar och känslor, så har han lyckats rätt hyfsat.

Slutet har allt för många kännetecken från amerikansk kultur. Visst, han är amerikan. Men han borde försöka att behålla sina rötter och sin själ. Att degraderas till amerikansk melodram, borde inte vara något att sträva efter.

Boken kan informera, väcka till debatt, skapa opinion och kanske även öka vår förståelse.
Allt detta är gott, därför är boken god.

Men någon bra författare är han inte, inte än i alla fall.

/T

Tog fram den ena av julklappsböckerna, en timme senare räcker det.

Är det något fel på en när man tänker på sex hela tiden?
Det är en fråga jag ställer mig varje timme. Alla kvinnor kan väl inte tänka på att knulla hela tiden?
Är det vanligt att andra kvinnor tittar män i skrevet när de är ute och går?
Bedömer andra kvinnor knullbarheten på alla män de träffar?
Jag vet helt enkelt inte – jag önskar att jag gjorde det.
Jag börjar oroa mig för att jag kanske är någon sorts missfoster.

En bok kan börja på många sätt, men att den fortsätter i 287 sidor på precis samma sätt, det är inte särskilt givande.
Efter bara några rader förstår de flesta av oss att det är något fel på henne.

Boken är sorglig, den borde anses som ett skrik på hjälp ut ur ett allvarligt missbruk.
Hennes beteende uppfyller nästan alla kliniska kriterier för missbruk och beroende. Tro mig.
Jag känner igen dem rätt väl efter en uppväx i ett alkoholisthem.
Det är ingen stor skillnad, drogen kan vara sprit, tabletter, sex, spel och en del annat, men beteendet är det samma.

Synd att förstöra en så trevlig sysselsättning som sex, men en bok som är fylld av tvångsmässigt beteende istället för nöje.

Ännu tråkigare är att hennes blogg tydligen är enormt populär.

Jag kan inte ens tycka att hennes språk är så grovt som det sägs.
Det blir bara lite patetiskt och könlöst, inte alls särskilt ”saftigt”.

Mitt råd blir:
Läs den inte, gör något annat istället, nästan vad som helst.
Till och med tvättstugan kan vara sensuellare än hennes bok.
Försök så får du se.


/T

Äntligen är det dags att säga något om denna bok, nu innan jag börjar läsa på mina julklappsböcker.

Det är en bok som gör mig lätt undrande. Det tar rätt många sidor innan jag vet vad jag ska tycka, bra eller inte bra.

Språket är enkelt, bitvis mycket enkelt.
Livet på Tahiti är inget som vi svenska kvinnor har lätt att identifiera oss med. Ändå vill jag kalla det för en kvinnobok.
En stor del av boken får jag kämpa med min egen irritation, och en ilska över att Materena verkar acceptera alla missförhållanden.
Att inse hur olika mina uppfattningar är mot hennes tar sin tid.
När jag väl börjar förlika mig med att en annan kvinnas liv kan se ut så här, utan att hon därmed ser sitt liv som meningslöst eller förlorat,
då först kan jag börja läsa mellan raderna.
Kanske kan jag då förstå Celestines berättelse på hennes villkor.

Berättelsen är så enkel att den blir krävande, den kräver att du inte bara läser utan även försöker förstå.
Boken blir till en verklig berättelse, om ett verkligt liv, skrivet av en verklig kvinna, mycket avlägset från alla typer med författarambitioner.
Boken är givande, om du vill få något, men den kräver även något tillbaka av dig.
Att vara kvinna kan betyda många olika saker, du väljer vad det ska betyda för dig.

Berättelsen håller, enligt min åsikt, ända fram till de 20–30 sista sidorna. Här inträffar ett stilbrott, den slutar vara en vardaglig berättelse.
Helt plötsligt skall den knyta ihop saker och få till ett slut, gärna ett lyckligt sådant. Det gagnar inte historien.

Jag kan inte identifiera mig med boken, men jag har lärt mig se saker något annorlunda.
Och det räcker för mig, i det här fallet.

Det finns många som skriver om böcker. Bokrecensionen.se är ett sådant ställe,
där kan du även söka efter billigaste pris på en bok.

/T


I kloka kvinnors sällskap av Célestine Hitiura Vaite (bokrecensioner)

Första gången jag läste ”Sagan om Ringen” var i början på 70-talet. Då var det en nödvändig tillflyktsort för en trasig 17-åring. Att försvinna in i böckernas värld, när livet blev för svårt, passade mig utmärkt redan då. Det finns gott om värre sätt att fly på för en vilsen tonåring, så jag har mycket i mitt liv att tacka böckernas värld för.

Att det var en allvarlig och livslång kärlek till Tolkiens texter och tankar som då började, det har du kanske redan gissat. Hans verk har lästs om flera gånger genom åren, och om jag någon gång överväger att bli religiös då är det hans gudar jag kommer att välja.

När jag hör folk kalla hans berättelser för ”sagor” blir jag ärligt upprörd, och tänker
– Stackars oupplysta människor som inte har förmågan att se djupet i detta.
På fullaste allvar tror jag att nästan alla, de som idag sett filmerna, spelat spelen och är ”överförtjusta”, bara har en ytlig attraktion ungefär som till allt annat folk ”bara äälskar” idag.
På fullaste allvar tror jag att jag är en av de få som verkligen förstår verkens djup, och vars kärlek inte har någon likhet med de ytliga känsloyttringar som den stora massan hänger sig åt.
.
Du kanske undrar om jag har pluggat och läst allt som jag kommer över, bara det handlar om Tolkien?
Då är svaret,
– Nej, jag kan ganska lite om Tolkien. Och jag är i det närmaste fullständigt ointresserad av vad andra har skrivit om hans verk. De förstår ju ändå inte, utan ska bara akademiskt analysera och hitta etablerade och accepterade tolkningar. De är lika ointressanta som tex. politiker, vilka enbart styrs av egoistiska krafter.

I morgon,
ska jag gå på Konserthuset och lyssna till musiken från LORT.
Jag är lite orolig över att sonen, som ska följa med, kommer att skämmas för mig. Musik lockar ofta fram starka känslor hos mig, och frågan är inte om utan bara hur mycket, jag kommer att gråta. Hoppas det inte blir lika mycket som första gången jag såg filmerna.

Det är ju faktiskt samma 17-åring som finns kvar någonstans därinne, så känslostormarna är inte så konstiga, när man tänker på saken.

/T

”Tillsammans är man mindre ensam”, en bok av Anna Gavalda, har jag just slutat att försöka läsa. Det tog mig en vecka att läsa 140 sidor, och det var en pina vid varje försök.
Det sägs att detta är en bok med typisk Fransk karaktär, om det är sant bör jag inte besöka Eifeltornet, inte ens försöka.

Språket är undermåligt, berättartekniken hittar jag inte.
Det känslomässiga djupet är tunt, mycket tunt.
Dialogen är stundtals 100% obegriplig.

Det är svårt att tro att en författare kan vara så språkligt obevandrad som man måste vara för att skriva på det här sättet. Förhoppningsvis försöker Anna Gavalda bara göra sig till och vara annorlunda, utan att veta vad hon håller på med.
Tråkigt nog så hittar hon sedan på en historia, som hon inte är kapabel att förankra i en möjlig verklighet. Detta tillsammans med romanfigurer utan psykologisk trovärdighet, ja då kan det bara bli katastrof.
Och en katastrof är det.

Jag har hört talas om många som säger sig må bra av den här boken.
Kan då inte undvika att undra,
hur dåligt måste man då inte må innan man läser den?

/T

Har just läst ut Leif GWs ”Faller fritt som i en dröm”. Som vanligt går det rätt snabbt, två kvällar krävdes för de 550 sidorna.
I kväll är det bokcirkelträff, och då ska vi prata om en helt annan bok som jag pinat mig fram till sidan 100 på, det tog en vecka. Ibland gör man inte saker i rätt ordning.

Att rekommendera böcker är svårt eftersom vi alla har olika smak, ofta blir jag själv besviken på rekommendationer jag fått.
Personligen tycker jag mycket bra om Leif GWs böcker, hans detaljerade språk, underfundigheter, och hans ljuvliga torra humor.
Han har förmågan att se saker som de är, och inte som de borde vara, eller som man hoppas att de är. Det är en man med en utpräglat personlig berättarteknik, och man nästan hör honom berätta när man läser.
Tycker du inte om att lyssna på honom, tror jag det är stor risk att du inte heller uppskattar att läsa hans böcker.

Leif GW har under en period bloggat på Bokus, här kan du läsa lite mer.

Palmemordet då? Ja det har vi väl alla våra egna åsikter om, och det går ju för sig. Inget blir ju annorlunda för det.
Att många tror på Christer Pettersson som skyldig, visar bara att lite marknadsföring kan sälja vilken åsikt som helst. Och nog tjänade Christer Pettersson en hel del på den rollen.
Livet som Palme-mördare blev ju betydligt glamorösare, än vad hans vanliga liv någonsin skulle ha kunnat bli. Även om du och jag inte skulle vilja ha epitet Palme-mördare, så finns det gott om människor där det skulle vara enbart av godo.

/T

När jag var runt 12-13 år, läste alla flickor ”Vita-serien”, ”Harlequin-böcker” och tidningar som ”Mitt livs novell” och ”Starlet”. Det var sådant man gick ned till ”kiorren” och köpte när man fått veckopeng.
Själv försökte jag flera gånger, att göra som alla andra, men det gick inte så bra.
Böckerna var så overkliga, det var 100% av hjärta, smärta, intriger och lyckligt slut. I tidningarna var det mest småsnusk, och visst, just därför var det lite spännande att läsa dem.

Det kallades för kiosklitteratur, och i begreppet ingick Western-böcker och deckare av typen ”Nick Carter”. Tidsmässigt är vi på 60-talet, men det började redan så långt tillbaka som på 1930-talet, då kiosklitteraturen blev populär och fick ett stort uppsving i Sverige.

Kiosklitteraturen ansågs ha en viktig uppgift att fylla, det var enklare litteratur som skulle göras tillgänglig för det enklare folket. Språket skulle hållas begripligt för läsaren och det var riktat till dem som inte hade fått så lång skolgång.
Det viktiga var att få dem att börja läsa, ansågs det. Ofta vände man sig till de yngre kvinnorna, de ansågs ha särskilda svårigheter att tillgodogöra sig svårare litteratur.

Det enklare folket betyder socialgrupp tre, det var knegarna som hade högst 6 - 7 års folkskola. Knegarna som inte behövde så mycket utbildning, de skulle ju ändå bara vara grovarbetare. Smarta och intelligenta skulle de inte heller vara, det behövdes inte. Det viktiga var att de gjorde som de blev tillsagda, i hamnen eller på fabriken.

Där, i socialgrupp tre föddes jag, min farfar jobbade i hamnen och min pappa blev fönsterpustare. Nog var vi knegare allt.
Men kiosklitteraturen var ett hån mot alla tänkande varelser, för alla knegare hade inte supit skallen tom eller var födda som imbecilla.

Tror du inte att detta berör dig idag? Idag finns väl inte en sådan mentalitet? Socialgrupperna är ju avskaffade! Eller är de det?

Kiosklitteraturen finns kvar, men den har fått ett lite finare (läs kommersiellare) omslag av bokförlagen.
Tabloidiseringen av dagspressen har spridits till övriga medias nyhetsförmedling.
Men vad betyder tabloidisering? Cambridge International Dictionary of English ger en
väldigt kort definition av begreppet: ”… a type of popular newspaper with small pages
which has many pictures and short simple reports”.

Kan det vara så att tabloidiseringen har samma syfte som kiosklitteraturen? En anpassning så att outbildade knegare ska orka läsa?
Har vi inte kommit längre med den fina utbildningen i Sverige? Står vi på samma nivå som på 30-talet, då de hade 6-7 års folkskola?

Eller finns det en annan orsak, då som nu?

/T

Efter en dryg vecka skriker det i boktarmen igen. Missen med Läckberg kräver att en ny författare prövas.
Vi är ett par tjejer som har en bokcirkel, och jag kommer ihåg att de pratade om en kille som hette Stig …sson, jag hörde inte riktigt vad de sa.
– Slas? frågade jag.
– Nej, Stieg Larsson heter han, ”Män som hatar kvinnor” heter boken, den ska vara väldigt bra, sa hon. Och, jo jag har nog hört något om den, men vet inte riktigt vad.
Nu ligger den framför mig i affären, en riktig tegelsten, på rea. Jag tar den. Den är rätt billig i alla fall, så det blir ingen stor förlust om kritikerna och jag inte är överens, den här gången heller.

Deckare är nog min överlägsna favorit, jag gillar att bli underhållen, och jag blev tillvänjd tidigt i livet. Det började med ”Enid Blyton”, alla Fem-böckerna, Mysterie-böckerna, Äventyrs-böckerna och en del Hemliga 7-an.
Många av böckerna lästes för mig av min farmor, innan min egen läsförmåga bar för ”riktiga” böcker. Det blev många spännande kvällar, där jag bad om ”bara ett kapitel till”. Min farmor verkade ha lika stort nöje i böckerna som jag, och många gånger läste hon extra tyst så att inte karlarna skulle höra oss, och säga att det blev för sent för Flickan.
Sedan fortsatte jag läsandet på egen hand, och lite längre fram blev det även Sherlock Holmes och Alfred Hitchcock.
Riktigt förtjust blev jag när min pappa stoppade böckerna av ”John Dicksson Carr” och ”Carter Dickson” i mina händer, sedan följde många stora deckarförfattare, bland annat vår egen Stig Trenter. Dessa läste jag fram tills jag blev 13, sedan hände andra saker i mitt liv.
De flesta av dessa tidiga deckare, utom Blyton, har blivit omlästa i ”vuxen” ålder, och omdömet står fast. De är goda deckare som håller genom åren.

Nå, hur gick det med Stieg Larsson?
Jo-tack riktigt bra. Pärmarna till ”Män som hatar kvinnor” stängdes kl 03,50 på natten. Läsningen hade bara avbrutits kortare stunder för toalettbesök och matintag. Det var länge sedan jag läst något med en så tydligt egen stil.
M.a.o. jag var helt såld.
När jag dagen därpå Googlade på honom och insåg att det bara blev tre böcker innan han (allt för tidigt) gick bort, tyckte jag att livet kunde vara väldigt orättvist mot vissa.
Och det är det ju, det vet vi väl alla.

/T

Sommarlata dagar och läsning, är något som måste höra ihop. I alla fall i min värld.
Att ligga på mage, med huvudet i parasollets skugga och benen i solen, en god bok och något kallt att dricka. Det är att njuta!
Det mesta kan man ha koll på. Du ser om vädret är rätt, parasollet spänns upp, det kalla hämtas från kyl och frys. Sen, måste du välja en ”bra” bok.
Hur vet man att en bok är bra innan man läst den? Det går inte!

Du kan ha favoritförfattare, sådana du känner och vet att du älskar. Men när du läst allt de har skrivit, vad gör du då? Letar efter nyheter och läser recensioner? Ja, vad annars? Även jag föll för att lita på vad den stora köpande allmänheten verkade tycka, egentligen mot bättre vetande, men sommarlatheten hade redan slagit till.

Jag köpte Camilla Läckbergs tre först. Tre! Tänker du, varför så många? Jo, det verkade ju bra och jag ville att dom skulle räcka några dagar åtminstone. En om dagen är ett lagom tempo om man ska ha lata dagar. Sagt och gjort, allt var uppdukat, sol, parasoll och det kalla.
Isprinsessan; verkar ok, småtrevlig bok, skön lite enkel deckarstämning. Är utläst framåt kvällen, lite överraskad, svensk ung tjej, och debutroman. Det bådar gott.
Nästa dag tar jag fram nummer två, Predikanten. Jo samma stil, läsandet går av bara farten, lite irritation uppstår. Var det inte väl mycket av samma stil, undrar om inte vissa formuleringar är rena kopior?! Känner mig inte så nöjd längre. Men vem vet, det är kanske jag som har en dålig dag. Hon ska få en chans till med trean, den ligger ju ändå här.
Dag tre och Stenhuggaren, irritationen ökar direkt, det börjar bli dravligt, upprepningarna hopar sig, bildspråket är kopior av scener i de tidigare böckerna. Har hon inte mer att ge?

Kommer osökt att tänka på de gamla ”Hajen-filmerna” ettan var ok, sen gick det raskt utför. Allt blir bara en bedrövlig sörja, som säljer med ett kommersiellt upprepande.
Hon (C Läckberg) kommer garanterat att bli en så kallad ”deckardrottning” men det är ju bara reklam, har inte mycket med verkligheten att göra, för det brukar ju inte reklam ha.
Leif G.W. sa visst vad han tyckte om henne, och fick en prenumeration på ”Min Häst”. Undrar om jag också får det? Eller blir det en Hajen-film?

Nu vet jag i alla fall, att inga fler böcker av C Läckberg behöver köpas.

Nicke Lilltroll var en utmärkt radioserie för barn på den tiden det begav sig.
”Mossan, mossan på er alla männisobarn…. Må så grankott allihop”….

/T