Litteratur

Sommarens läsning i Bokcirkeln bestod av Helena Henschens "Hon Älskade".
En bok jag valde att lyssna på.
Det var ett mycket klokt val visade det sig.



Bokens förmodade huvudperson Signe, påstår sig ÄLSKA.
Vilket hon säkert tror sig göra, på sitt sätt.

Signe, ett barn fött i överklassen, utan verklighetsförankring och med full ego-fixering.
En välställd tonåring utan bättre sysselsättning än att försköna sina egna tankar, med uppblåst självkänsla och en välutvecklad tro att allt kretsar kring henne.
Så småningom en kvinna och mor, men allt kretsar fortfarande runt henne själv.

Hennes kärlek, kan väl i bästa fall kallas beroende eller besatthet, av att få kärlek.
Beskrivningarna av utvecklingen i Tyskland, är barnsliga, omedvetna och rent ut sagt tråkiga. I alla fall om man läst en del om de verkliga händelserna.
Personerna är tunna, mycket tunna, och ger dålig förståelse och insikt.

Helena Henschen har skrivit en egotripp, troligen hennes egen.
Kanske skulle hon ha bearbetat sina egna känslor, inför sin historia, lite bättre innan hon fattade pennan.
Som det nu blev lyser hennes egna behov igenom alltför väl.
Kommer osökt att tänka på ordet pekoral, när jag ska sammanfatta mina intryck av boken.

Kvinnoböcker är ju stort nu, på "modet" rent av.
Men varför är det bara dåtidens ”brats”-kvinnor, som det skrivs om?
Är vi så ytliga, att till och med i historien vill vi bara se fasader, glamour och ”fantastiska” berättelser utan verklighet??

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Hon älskade, Henschen, Signe Thiel

Det är något jag har vetat i många år, och då pratar jag framför allt om dagstidningarna.
Ingen tidning nämnd och absolut ingen glömd.

Nu har det gått så långt att till och med en journalist har skrivit en bok om den totala bristen på sanningar i dagspressen, och övrig medial nyhetsrapportering.

Boken jag starkt vill rekommendera är ”Flat Earth News”, skriven av Nick Davies.



I Guardian skrivs det om boken

I DN (som tydligen inte gillar sanningen) skrivs det om utslätning och platthet

Och på SR P1 kan man lyssna på en intervju med Nick Davies.


Tillhör du dem som tror;
att så här kan det väl inte vara i Sverige, det där handlar bara om England och säkert USA??
I så fall, om du har rätt, betyder det att;
vi här i Sverige har HELT andra nyheter än resten av hela världen! !

Tror någon verkligen på det? ?

Tyvärr mina vänner, mediaflödet i Sverige är minst lika lögnaktigt, felaktigt, påhittat, köpt och planterat som i övriga länder.
Det mest förvånande är nog att många, i övrigt intelligenta människor, tror på det som står i dagspressen.

Jag gör ingen stor skillnad på kvällspressen och de stora "drakarna",
ytligt sett är skillnaden stor men inte på djupet, osanningarna är lika frekvent förekommande oavsett om tidningen vänder sig till överklass eller underklass.

Och bli inte så chockad, klasserna finns fortfarande, även om ingen vill erkänna det.

Nick Davies titel på boken är riktigt bra vald.
En gång i tiden var det kyrkan och makten som tvingade Gallileo Gallilei att ta tillbaka sitt påstående att jorden var rund och rörde på sig. Kyrkan och överklassen behövde hålla folket och underklassen i schack med i media planterade lögner.

Mer skådespel och bröd åt folket!
Var ett medvetet grepp för att styra massorna (folket=vi) redan hos romarna.
Det gäller att hålla oss sysselsatta så vi inte börjar tänka själv, och ett utmärkt verktyg för det är media, och där är Tv ännu bättre än tidningarna.


Ska du köpa Aftonbladet eller Expressen idag, eller är det nån såpa på Tv? ? ? ? ?

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Flat Earth News, journalistik, media lögner, nyhetsmedia

I veckan träffades vi i bokcirkeln och pratade om senaste boken.
Kärleken till Frank av Nancy Horan



Denna bok är full med fakta, det finns ett stort researcharbete bakom den, och det är bra.
Men dessa fakta räcker till en bok på ca 100 sidor, och det hade varit mycket bättre. Då hade det dessutom funnits plats för egna funderingar och reflektioner, istället för att vi bli matade med författarens påståenden.

Ännu en gång har en journalist gått på skrivarkurs.
Ännu en kursledare har ansett att man ska berömma allt och alla, för då får man lyckliga kursdeltagare som köper fler kurser.
Ännu en smart förläggare vet vad kvinnor kan luras att läsa, med tillrättalagd marknadsföring.
Ännu en bok som inte borde ha fått bidra till miljöförstörelsen genom att tryckas.

Denna bok har inga tecknade karaktärer, de är beskrivna genom rena påståenden av författaren, inte i karaktärens eget handlande.
Därför kan man inte få någon förståelse för dessa personer.
Man anser mest att det är några egofixerade överklassmänniskor, som får problem eftersom de inte kan hantera att ha lite tråkigt.

Hela upplägget andas ointelligenta människor utan större äkta empati för andra, som agerar utifrån sig själva och sedan med bestörtning säger;
-Oj, inte var det meningen att det skulle bli så!.

Har vi hört det förr?
Hör vi det nästan dagligen?
Är det inte rätt tröttsamt med all denna låtsade oförståelse?
Inte bör en författare använda detta som enda förklaring till sina karaktärers handlande.

Handlar boken om kärlek?
Inte alls, möjligen om känslomässigt beroende och flyktbeteende.
Kärlek, riktig kärlek, det är någonting helt annat.

Den här boken får mig, trots allt, att bli nyfiken över en sak.
Det är över Ellen Key.
Denna hyllade person som här får sig en riktig törn, rentav framstår som en lögnare. Någon som bara tycker om att stå rampljuset och uttrycka okonventionella tankar, ändrar åsikter och inriktning efter eget tycke. Detta gör mig nyfiken, över människan bakom myten Ellen Key.

Läs gärna lite mer om boken, kanske en recension, eller en intervju med författaren.
Eller besök bokens (inte författarens) hemsidan

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Kärleken till Frank, Nancy Horan

Senaste cirkel-boken var Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is.”



- En riktigt bra bok, tänkte jag halvvägs in, både glad och förvånad.
Det är ju inte så lätt att få positiva omdömen av mig, men denna gång överväger de klart.



Majgull är mycket bra på att beskriva platser och stämningar, lågmält, detaljerat och med övertygelse. Ett flertal gånger bjöd boken på blixtsnabba tidsresor, bakåt, till stunder i mitt eget liv.
Tydliga bilder med starka känslor, som jag lagt många års arbete på att tränga undan, återvände utan förvarning. Det fick mig att hastigt, dra efter andan, och undra med en snabb ologisk tanke
- Hur visste hon det om mig?
Vi tror ju så gärna, att vi är unika och helt ensamma i våra svåra och mörka stunder, men så är det ju inte. Säkerligen delar jag igenkännandet med många andra läsare, och på så sätt känns det lite enklare.

Även om boken får betyget ”Bra!”, vill jag gärna komma med lite konstruktiv kritik.
En något djupare beskrivning av de olika karaktärerna skulle inte ha skadat. Varför inte lite mer om tvillingarnas föräldrar? En manisk fader och en moders tillkämpade kyla väcker funderingar, inte bara om dem utan även om generationen före.

Jag hade gärna sett att det blev en riktig familjekrönika, med hela focus på släktledens utveckling. Plats för det kunde lätt skapas genom att ta bort den helt onödiga historien på isbrytaren.
Att Majgull vill leka med så övertydliga metaforer och en symbolik som inte kan kallas för något annat än plattityder, är tråkigt. Och då ska vi inte tala om slutet, som är så tillrättalagt och framtidstros-stinkande att det kan jämföras med värsta sortens amerikansk uppbygglig film från efterkrigstiden.
Slutscenens likhet med Titanic, får mig för en stund att hoppas på det stora isbergets ankomst.

Så, snälla Majgull, skär bort en portion dravel, och ge dig in i gestaltningen på allvar. Då kan det bli något riktigt bra av det hela. Och om du sedan vill skriva en reseskildring, gör det! Du har goda förutsättningar att lyckas.

Mer som kan vara läsvärt av Majgull Axelsson: Slumpvandring, Aprilhäxa och Den jag aldrig var.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Majgull Axelsson, Is och vatten, Titanic

Så har jag då läst tredje boken av Björn. Förhäxad från 1998.



Ja, den får klart godkänt. Betydligt bättre än Paria och Club Karaoke.
Stil och språk känns igen. En bra historia, med hemligheter, med knorr och med ett tänkvärt slut.

Det finns dock en liten sak jag irriterar mig över. I varje bok finns en eller ett par karaktärer, vilka jag inte tycker beter sig trovärdigt. Detta är ett mindre problem, där min och Björns uppfattning om andra människor går isär.

Och sen är det ju det där med sex förståss. Att ha med sex-skildringar i sina böcker är ett populärt säljknep. Vad man tycker om hur Björn beskriver sex, är ju personligt, men nog saknas det en del insikt enligt mitt tyckande.

Ska du läsa något av Björn Hellberg, ta en av de äldre böckerna, det är mitt personliga tips.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Förhäxad, Björn Hellberg

"Club Karaoke" är Nr 2 i Björn Hellbergs serie om Loviken.
Även den lättläst, språket flyter fint, samma stil som i ”Paria”.



Men sedan räcker det inte till, inte riktigt, inte enligt min smak.
Karaktärerna är inte tillräckligt djupa, handlingen är både enkel och trevlig, men framför allt förutsägbar.
Det är populärt att teckna karaktärers privatliv som en bihandlig, tom Nesser gör det. Men hos de flesta känns det ytligt, rentav såpoperainspirerat, och mest påminner det mig om Läckberg, vilket inte är en komplimang.

Jag får för mig att Björn Hellberg är en för snäll och god person för att kunna gestalta dårar och mördare. De saknar djup och trovärdhet.
Om jag gissar rätt, är jag glad för Björns skull.

Det bästa i "Paria" och "Club Karaoke" är inledningen, de är spännande och nästan knivskarpa. Men sedan händer något, något som gör att man hellre vill läsa resten på inlednings-historien än själva boken.

Trots det ska jag läsa en till av Björn Hellberg, en av de lite äldre böckerna.
Orsaken är att det finns potential, det är inte dåliga böcker, de är bara inte tillräckligt bra. Och om de nya böckerna inte räcker till, så gör kanske de äldre det.

Sista försöker kommer att bli med ”Förhäxad”.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Club Karaoke, Björn Hellberg, polisroman
Läs även på Bokrecension.se

Ledighet utan lite avkoppling med en deckare (ursäkta,, polisroman står det) går ju inte.
Den här gången blev det en ny bekantskap med ”På Spåret”-veteranen Björn Hellberg.



Paria är första boken i en ny serie, tror att jag måste nosa på en av hans äldre böcker senare.

Hellberg har en egen språkstil, något gammaldags men mycket intressant.
Språkligt är boken en njutning att läsa, men innehållsmässigt känns det lite väl enkelt.
Boken är klart godkänd som vanlig underhållning, men jag undrar......
Inga spännande svängar, knorrar eller smarta drag, måste nog läsa en till innan jag vet vad jag tycker.
Absolut inget bottennapp, lättläst, flyter bra, men det är språket som lyfter den, inte karaktärerna eller handlingen.
Och jag undrar, är inte även de onda karaktärerna lite väl platta? Skulle inte berättelsen om Kloakråttan ha kunnat bli en betydligt starkare berättelse än Paria?

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Paria, Björn Hellberg, Loviken, Kloakråttan
Vad skrivs på Bokrecension.se

Det här var en bok jag hade valt till bokcirkeln.
Ett bra tillfälle att öka sin allmänbildning och läsa min första bok av P.O. Enquist.



Redan i prologen började jag tvivla, inte bara på boken utan även på mig själv, jag förstod ingenting.
Men skam den som ger sig, jag fortsatte även om det inte blev mer än ett par sidor om dagen.
Känslan av att inte förstå stannade kvar rätt länge, men den fick sällskap av en stark nyfikenhet och ett stort behov av att ”lägga ihop”.

Läste sista sidorna i gårkväll. Gick direkt till datorn och googlade på både bok och författare.
Gick tillbaka till soffan och läste prologen en gång till.
Ibland skulle det säkert vara av godo att kunna lite mer i förväg om det du läser, men jag kommer att stå fast vid att läsa okända böcker med ett rent sinne. Googla får jag göra efteråt, och att läsa om en god bok är aldrig fel.

Så intressant,
så mycket mellan raderna,
så många tolkningsmöjligheter.

Nemo betyder ”ingen”, och att kapten Nemo inte existerar är ju rätt tydligt, men det finns fler karaktärer som kan ifrågasättas. Är detta verkligen en berättelse om två pojkar, är det inte bara en pojkes olika alter ego? Vilka händelser gömmer sig bakom, inte har det väl så mycket med Bureåfallet att göra som antyds?
Att tolka tänker jag inte göra, kanske en gång i framtiden, efter att ha läst boken igen.
För läsvärd är den, både en och två gånger.

Detta är en bok som får bo kvar i min bokhylla, han kommer även att få sällskap av fler av Enqvists böcker.

T/

Läs även andra bloggares åsikter om kapten nemos bibliotek, Per Olov Enquist, alter ego, Hjoggböle
Läs även på Bokrecension.se eller på Knuff

Jag lyssnade på boken när vi åkte hem från Sundsvall, den var alldeles lagom kort för det. En samling kåserier skulle jag nog vilja kalla det för.
Inte en bok i min mening, för mig är begreppet bok något mer än en förpackning.


Jovisst, jag skrattade. Hela tre gånger, men rätt kort.
Alla verkar tycka att han är så gullig, men kåserierna är inte direkt gulliga. De speglar mest trångsynthet, småelak ironi, nedvärderande och andra lika gulliga beteenden och egenskaper. Och de är nästan alltid på någon annans bekostnad.

Inte speciellt trevligt, inte klokt, inte klarsynt, inte kärleksfullt, bara rätt typiskt en enkel journalists kåserier, från kvällspressen.
Fanns det då inget jag tyckte om?
Jo, hans mamma kommer med två inlägg, båda känns betydligt klokare och varmare än alla de övriga.

Så, vill du läsa samlade kåserier och gillar du redan Mark. Visst, läsa den.
Men, förväntar du dig innehåll, kanske lite klokhet, läs något annat, t.o.m. en Marian Keyes kan vara bättre.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Levengood, kåserier, journalistik, gulligt
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood

Bokcirkeln har haft sin första träff efter sommaren.
En otroligt trevlig kväll, precis som vanligt, med god mat och gott sällskap.
Boken vi hade läst var Doris Lessings "Det femte barnet".



Först och främst måste jag ge en varning.
Läs INTE boken om du är gravid!! Jag menar allvar!!

Boken har en fruktansvärd historia, och då menar jag de känslor som den väcker. Den är tämligen svårtolkad, och jag tror det är meningen.
Varje läsare kan tolka in sina upplevelser, välja att se olika bilder och budskap. Troligen ser vi bara en bråkdel av alla vinklingar som finns. Det är lätt hänt att fokusera på Ben, men jag tror man vinner mycket på att öka skärpaedjupet i berättelsen.

Jag tänker inte börja beskriva mina upplevelser, utan rekommenderar dig att läsa själv. Det är den värd. Betänk dock, Doris Lessing har velat belysa många olika företeelser i samhället och i familjen. Så läs den, inte bara för vad orden säger, utan även för det de inte säger.

Vad säger Doris själv? Detta är saxat från hennes hemsida.

Well I never saw Ben as evil, other people said he was an evil force. I thought he was simply a creature in the wrong place. IF he had been a member of a tribe in a hillside or a cave he would've been perfectly ok, but he destroyed this nice civilized middleclass family.
Our culture is so complicated now that very simple people can't cope with it. What has happened to Ben is that he's grown up and he's understood that his violence, his rages, his savage impulses have to be controlled and in the new novel you see moments when he's doing this. He's matured.
In a way, he's what we have to do when we grow up. Children are completely wild when they're very young and they have to learn they can't do that. Also I find Ben an infinitely pitiable figure. I did before, but I was more interested in the family last time.
This book originated, there was a lot of talk about Neanderthals around when I wrote that book and some scientists said that probably Neanderthals mated with our progenitors and i thought if those genes are around, why not other races that perhaps we don't know about? With both books I have been interested by the effect he had on other people. In this book, you see it though his eyes.

Det här är andra boken av Lessing jag läser, och visst, det kommer att bli fler.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Det femte barnet, Doris Lessing, Ben, bokcirkel

Vad skrivs på Knuff?

jag lägger ifrån mig sista boken av Stieg Larsson. Luftslottet som sprängdes är utläst.


Den har stått i min bokhylla rätt länge innan den blev läst.
Orsaken var en gnagande oro. Jag har tyckt så otroligt mycket om de två första, tänk om jag blir lite, bara lite, besviken över den tredje. Det skulle vara så tråkigt.

De flesta författare klarar inte en serie, det blir upprepningar, omtjatande och likheter som inte tillför något gott. Varför skulle Stieg Larsson, i sin tredje tegelsten, inte råka ut för detta? Dessutom var han ju rätt ny som författare. Kan man vara SÅ bra då?

Böcker är nästan som en ”drog” för mig. Är de bra så ska de läsas tills de tar slut.
Tid på dygnet, sova, socialt umgänge och även jobb, känns inte så viktigt mitt i en riktigt bra bok.
Därför tog jag fram ”Luftslottet” en Osdagskväll. Som du förstår, fullständigt utan logik och planering. Läste drygt 150 sidor och lyckades lägga undan den och gå och sova.
Torsdag, nu skulle det jobbas hela dagen, inte läsas.
Framåt eftermiddagskaffet skrek boken efter mig.
-Nåja lite kan man väl läsa under tiden jag fikar, tänkte jag. Jag har ju jobbat undan rätt bra idag.
Sedan var det kört.
Fram emot halv fem på morgonen läste jag de sista sidorna.

Behöver jag säga att den var minst lika bra, om inte bättre än de två tidigare.
Jag är lycklig över att inte ha behövt bli besviken, och jag är djupt olycklig över att Stieg Larson inte fick leva längre, och skriva mer.

Det sägs ju att blod är tjockare än vatten, och det borde vara något positivt, men när det gäller att ärva någon, då är släkten värst.
Fejden runt Stig Larssons arv är en ytterst osmaklig historia. Att inte respektera en människas vilja efter hennes död, uttalad eller nedskriven, det är skamligt, mycket skamligt.
Eftersom jag gillar det där med spöken, hoppas jag att Stieg gör ett besök hos de personer som behöver få sig en näsbränna. Men jag tror han är en för god person för att göra något sådant. Men vem vet, Salander kanske tar sig an dem. Hoppas det.


Däremot tror jag att min mormors syster har tillräckligt med auktoritet, för att göra besök hos dem som inte respekterar hennes sista vilja och testamente.

Ska man gå och se filmerna om Millenium?
Absolut inte!! Vore fruktansvärt att behöva se dessa romaner degraderas till en action-film, en svensk actionfilm.

/T


Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Millenium, EXPO, Luftslottet som sprängdes, Lisbeth Salander
På Knuff skriver andra om Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Håkan Nesser är nog en av mina favoritförfattare för tillfället. Där har han sällskap av bla Carter Dickson/John Dickson Carr, Tolkien, Stieg Larsson, Leif G.W. och Stieg Trenter.
En mycket trevlig samling av underhållande författare.



Nåväl, ”En helt annan historia” har verkligen en annan historia i sig.
Den är rätt skruvad, helt klart förvånande, men inte en av Nessers bästa.
Det betyder inte att den är dålig, absolut inte, den är bra, men det finns bättre.



Välj gärna ”Kim Novak”, ”Svalan Katten Rosen Döden” eller en av de senare i Van Veeteren-serien.
Dessa böcker har i min smak, en större tyngd, ett djupare mörker, en större insikt i människans dunklaste hörn. Det är väl, trots allt, för sina psykologiska persongestaltningar som Nesser kliver upp i den högre divisionen.

Däremot glädjer det mig att i och med Barbarotti, har Håkan Nesser börjat skriva något mer ”normala” böcker. Under de sista böckerna i Van Veeteren-serien kunde jag inte undgå att undra, om Håkan Nesser skulle komma ut ur detta med förståndet i behåll.
Med det menar jag, att de mänskliga avgrunderna hos vissa karaktärer, var så djupt att även en erfaren författare skulle kunna drunkna däri.

Gränser är till för att överskridas, men bara till en viss gräns, därefter kan det ha gått för långt.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Nesser, En helt annan historia, Barbarotti, Van Veeteren

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En helt annan historia av Håkan Nesser

Åke Edwardson skriver inte bara kriminalromaner, han har även skrivit en novellsamling som heter ”Genomresa”. 24 noveller om glesbygd, män, 50- och 60-talen, samt vemod.


På grund av min släktforskning har jag ett rätt stort intresse av denna tid.
Boken får mig direkt att reflektera över min pappas ungdom, och över hur det var att vara man eller pojke på den tiden.
Att de båda kommer från Göteborg, kan vara en tillfällighet.

Novellerna är rätt korta och slutar ofta med en öppen fråga, om hur det går, sedan. Detta ger bra spelrum för fantasin, och ger dig valfrihet i hur djupt du vill gå in i underliggande strömmar.
Det är en mycket intressant samling berättelser, stämningar och karaktärer är bra formade.

Melankoli kan man kalla det, eller djupsinne, eller kanske bara en bild av hur vilse en stor del av alla män var, då, och kanske även nu.
Det är lätt att höra Nils Ferlin och Dan Andersson som en viskning i bakgrunden.

Åke Edwardson ger dessa känslor ett ansikte. Jag funderar en del över hur väl han själv känner till alla dessa mörka labyrinter.

Min gissning blir att det är rätt väl.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Åke Edwardson, Genomresa
Läs vad som skrivs på Knuff
Eller på Bokrecension.se

Efter att ha läst Doris Lessings Femte sanningen ville jag ta en mellanbok,
en lättläst och snabbläst underhållning.
I hyllan har Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson legat ett tag.
Det blev det.



Boken handlar om en osjälvständig och osäker flicka som inte har något kurage,
troligen är hon även korkad, men är ändå "jätteduktig".
Den är lättläst, det är sannt.

Personer och karaktärer är platta, plattare än den plattaste platt-tv. Boken skulle göra sig utmärkt som en dålig film på tv, en ytlig historia som följer ett i förväg upplagt mönster.
Många skulle kanske kalla det för ”Tjejfilmer” eller för ”Feel-good”. Oavsett om det är filmer eller böcker, kallar jag den genren för SKRÄP.
Slutet på boken är något av det värsta jag läst, det skulle ha passat bättre i ”Mitt livs Novell”. Om nu den tidningen finns kvar.

När jag beskrev boken för sonen sa han.
-En sån bok går säkert att scripta, man behöver inte ens skriva dem själv.
Jag håller helt med, troligen är det dessa mallar man lär ut på många skrivarkurser.
Det är synd.
Liknande mallar har länge funnits inom schlagerbranschen, och nu är de tydligen här för att stanna, även inom litteraturen.
Vi har säkert flera författare i Sverige som skriver på detta sätt. Som tur är har jag bara träffat på en tidigare, det var C. Läckberg. Är det fler så har jag lyckligtvis förträngt minnet av dem just nu.

Strävar allt mot att bli plattare?
Ska hela vårt liv bli så platt att det passar att visa på en platt-tv?
Kanske bör hela jorden bli platt,,,, igen?!
Har våra hjärnor idag problem med att hantera det tredimensionella?
Det som även brukar kallas för verkligheten.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Kajsa Ingemarsson, Små citroner gula, skräplitteratur
Vad skriver Knuff om böcker?
Eller på Bokrecension.se

Äntligen har jag läst ut ”Den femte sanningen” av Doris Lessing.
Nu, direkt efteråt, vet jag inte vad jag ska säga.
Men några personliga reflektioner ska det väl bli.

Det finns en utmärkt hemsida där du kan läsa mer om henne, och om hennes verk, vill du hellre ha en sida på svenska så pröva denna.



Det tog inte så lång tid innan jag gick vilse mellan de olika böckerna, och jag hann undra om det nu var förgäves eller om jag måste börja om. Sedan visade det sig att jag bara hade fortsatt att läsa.
Ofta fick jag lägga ned boken en stund, ta en kort paus, samla tankarna, sortera känslorna, sedan fortsätta. Detta måste smältas, i lagom portioner.

Tror inte att jag har varit tvungen att tänka så mycket när jag har läst, sedan jag läste ”Proppen” (Juridisk grundkurs). Faktiskt inte ens då, tror jag.

Tror inte att jag någonsin har läst en bok som denna. Som har lirkat, trasslat och kittlat mig inne i huvudet, för att mot slutet leverera en riktig ”tjolablängare” .

Feministbibel har många sagt. Inte alls, säger jag. Den här boken har inte med feminism att göra, den har med människor att göra. Könet är ointressant, det intressanta är vad olika kön kan göra med människan.

I The Guardian 20070127 säger Lessing själv:

But the second sentence of The Golden Notebook is: "'The point is,' said Anna, 'as far as I can see, everything is cracking up.'" This is what I thought The Golden Notebook was about, as its "structure" said. Everything was cracking up, and by now it is easily seen that we live in a fast-fragmenting culture.
So I became "a feminist icon". But what had I said in The Golden Notebook? That any kind of singlemindedness, narrowness, obsession, was bound to lead to mental disorder, if not madness. (This may be observed most easily in religion and politics.)

Det är en bra bok, en mycket bra bok.
Om jag har förstått den?
Inte en chans, jag har bara skrapat på ytan. Det är en bok jag vill läsa om.

Skall du läsa den, så bered dig på att den kräver en stor portion engagemang av dig, men tillbaka får du mer än du kanske bad om.
Och har du under någon del av ditt liv kämpat mot sprickorna i förnuftet och i din själ, kan kanske återseendet bli påtagligt, till och med väl påtagligt.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Den femte sanningen, feminism, nobepristagare i litteraturl
Vad skriver Bokrecension.se