Tyckt & tänkt

Samtliga bredbandsleverantörer bör stå under lotteriinspektionens granskning.
Alla avtal som du kan teckna idag erbjuder hastigheter ”upp till X Mbit”.
Alla vi som har ett bredband vet att vi aldrig får det där ”upp till”, aldrig någonsin.
Hur mycket vi än klagar, bråkar och kan tekniken, så får vi det aldrig.
Oavsett tekniska problem skall ett tecknat avtal gälla.
Fungerar inte tekniken, då skall avtalsvillkoren spegla verkligheten.

Du betalar pengar för chansen, att kanske, få något nästan som det de lovat.
Ju mer du betalar, desto säkrare är det, att du inte får det du betalar för.
Men ju mer du betalar, desto säkrare är det, att du får en del av det utlovade.

Är inte det ett lotteri med vinstgaranti, om du köper en viss mängd??

Så därför vill jag att lotteriinspektionen skall granska bredbandsleverantörerna.
För ett lotteri måste bevisa att någon, vid något tillfälle, får den utlovade vinsten.

Jag betvivlar att det finns någon vinnare i lotteriet som heter bredband,
utom förståss de som anordnar lotteriet utan att behöva bli granskade..

Så GRATTIS
Du som jag, abonnerar på ett lotteri, där du aldrig kommer att vinna.
Hur smart är det??

Har du förslag på en lösning?

Då vill jag veta det.

/T

Är faktiskt några dagar sen, jag höll på att glömma denna stora händelse.
Det finns så många bebisar, men denna är mer unik än alla de andra.

Max Planck Institute har artikeln

och DN har en på svenska

Listen hear the sound
The child awakes
Wonder all around
The child awakes
Now in his life he never must be lost
No thoughts must deceive him
In life he must trust

With the eyes of a child
You must come out and see
That your world's spinning 'round
And through life you will be
A small part
Of a hope
Of a love
That exists
In the eyes of a child you will see

Earth falls far away
New life awaits
Time it has no day
New life awwaits
Here is your dream and now how does it feel
No words will go with you
And now what is real?

With the eyes of a child
You must come out and see
That your world's spinning 'round
And through life you will be
A small part
Of a hope
Of a love
That exists
In the eyes of a child you will see

Moody Blues, Eyes Of A Child, 1970

/T

På tåget ned till Alingsås, tog tjejen i sätet framför upp sin burk med hårspray, hon sprayade håret och sina medpassagerare.
Först när vi tog tag i henne reagerade hon och slutade.
Att vi ropade till henne hörde hon inte, eftersom hon var instängd i sin värld, innanför hörlurarna.
I en hel halvtimme därefter, satt hon och oavbrutet och kände på sitt hår.
Fotade sig själv med digitalkameran, för att se hur håret såg ut.
Däremellan lät hon kanten av tummen glida in i munnen, just som ett litet barn.

Om du tror att hon var en blond bimbo/snygging så kan du inte ha mer fel.
En ung tjej, kanske runt 16 år, klädd i träningsoverall och jympadojor.
Omålad, kortklippt blont hår med 10 cm mörk utväxt, korta omålade naglar, högra handens knogar hade nyligen varit helt sönderslagna.
Den stora bag hon hade bar namnet på ett idrottsgymnasium.
När hon gått av tåget, hördes ljudet av varje steg hon tog längs med perrongen.
Hon släpade skorna kraftigt i asfalten vid varje steg.

Ibland är bilderna vi ser fruktansvärt fel, jag undrar varför föräldrar så ofta verkar vara helt blinda.
För vem annars är det, som skall hjälpa barnen att bli fungerande människor.

/T

Det är ett gammalt uttryck, som jag just nu har lust att använda.
Visst är det lite överdrivet, det måste jag medge. Men om man byter olycka mot problem, så stämmer det bra.
I veckan lämnade jag in min projektor som hade börjat visa allt i rött och grönt.
Hur det går (läs kostar) har jag ingen aning om.
Nu måste jag ta itu med den bärbara datorn som inte vill hitta sitt batteri,, ibland.
Ibland laddar den, ibland har den inte något batteri alls.
Sedan är det ju självklart att det är ett år och tre månader sedan jag köpte den.
Så garantin kanske inte fungerar, då måste man bråka med dem om reklamation istället.

Hur kul, är inte de,
jag vill ju ha Jul.

Varför tycker man, att det är så jobbigt att protestera och stå upp för rättigheter man vill ha??
Varför känner man, sig som en svag liten ”fegskit” vissa dagar?
Varför tror en del av min hjärna, att dessa problem är riktade mot mig personligen?

Tänk, att det ibland kan kännas som om sakerna är ”dumma” mot mig.
Tänk, att jag verkligen har mage att tycka lite synd om mig just då.
Tänk, att jag verkligen vill att någon ska komma och rädda mig från ”alla” problem.

Såja, nu känns det redan lite bättre.
Kan inte låta bli att le och ruska på huvudet när jag ser vad jag skriver, hur larvig får man vara?
Som tur är får man vara jätte-larvig, bara man tar hand om det sedan när attacken gått över.
Nu ska jag stärka mig med en kopp kaffe, och leta fram kvittot på datorn. Så får vi se hur det går.

Om du vill får du gärna skicka mig en positiv tanke, man vet ju aldrig, den kan behövas.

/T

Enligt Bloggkartan är jag ensam om att blogga i hela Åkersberga.

Det kan väl ändå inte stämma?

När jag började mitt bloggande för fyra månader sedan, kände jag mig som den mest okunniga i hela bloggvärlden. Därför försökte jag göra det man ska, vilket jag då trodde var att registrera sig på ett flertal bloggportaler.
Det var inte fel att göra så, eftersom man lär sig en hel del av allt letande och läsande.
Jag minns fortfarande Bloggkartan, och hur konstigt det verkade, att jag inte fick fram fler bloggar på min hemort. Då trodde jag faktiskt det berodde på mig, att jag gjorde något fel så inte allt syntes.

Det vore kul att få se fler små färgglada pluppar på kartan norr om Stockholm.
Detta är en uppmaning till DIG som bloggar, registrera dig på kartan så att vi andra inte känner oss så ensamma i cyberrymden.

/T

Första snön kom häromnatten.
Det räckte för att jag skulle vakna före kl 7.

Det var kallt och friskt, kallare än vanligt, fast sovrumsfönstret var öppet lika mycket som det brukar.
En tydlig känsla av vinter låg runt mig. Nästippen var iskall, men under duntäcket var det varmt.
Utanför fönstret var det ljusare än igår, men ingen sol.
Minst en halvtimme skulle det säkert dröja innan den orkade upp över horisonten.
Och ännu längre tid, innan dess strålar började spela i trädtopparna.

Tystnaden flöt smeksamt in genom fönstret.
När det har snöat är det inta bara tyst, det är vackert tyst.
Som om snön har tvättat alla ljud rena, allt buller, allt brus är borta.
Kvar är milda, krispiga ljud som öronen ler åt.

Trodde nog inte att ljuset från snön skulle göra så mycket, men det betyder mer än man tror.
De senaste veckorna har det varit lite tungt, inget speciellt, bara lite tråkigt, lite grått.
Egentligen hade jag inte ens förstått att det var något, inte förrän nu, denna morgon när snön kommit.

Tänk att världen kan bli så vacker,
med hjälp av lite vitt ludd.

/T

Den första var i våras, det var min mormors syster, hon blev en bra bit över 90. Det kan man ju förlika sig med. Får man själv leva så länge och vara så pigg, är man kanske färdig med livet.
Den andra begravningen var i fredags, och han var bara 42.
Det går inte att acceptera.
Jag har ingen stor vana av begravningar, och det ska man ju vara glad över, men de känns så fel. Då menar jag hela,, alltihopa,,, ceremonier, stämningar, ja allt. En del av svaret är säkert att jag inte är religiös, tex när det gäller kyrkans tjatande om gud och himmelriket. Men det är inte hela sanningen.

När man sitter där i bänken, ser på kistan, ser de närmast anhöriga sörja, så undrar jag,,,,,
Ska det vara så här??!!
För vem är allt detta??
Inte för den döde i alla fall.
Ska det föreställa att den närmaste familjen behöver detta för att ta farväl??
Det tror jag inte ett ögonblick på.

För de närmaste är saknaden, sorgen och förlusten verklig nog. För dem är detta ett stålbad, allas blickar, den skriande påminnelsen om förlusten, alla sånger och ord som skär i hjärtat som knivar. Inte behöver de detta för att kunna ta farväl, de behöver TID, det är det enda som sakta kan läka såret.
Så, är då hela spektaklet till för vänner och bekanta? Kanske det, för visst är det lättare, som bekant, att gråta på begravningen än när man fick beskedet.

Jag minns fortfarande allt för tydligt min pappas begravning, även om det nu är 18 år sedan. Det var en enkel ceremoni utan psalmer och med få människor. Men den glasbubbla som inneslöt mig, blev under begravningen tung som ett helt berg. Tänk om man kunde skydda andra från att behöva uppleva det!

På måndag ska jag hämta ”vita kuvertet” på Fonus. Där ska jag bestämma hur min egen begravning ska bli. Och kanske framför allt, hur den inte ska vara. Från frystorkning och troligen olaglig utspridning till hela ceremonin, utan sorgerliga ord, och med fest efter, tänker jag ha massa åsikter om.

Inte ska mina närmaste behöva brottas med de frågorna,
bara för att jag är feg och inte vågar tänka på döden.

Jag vill gärna att mitt minne ska firas, i glädje,,, bäst att arrangera det, redan nu.

/T

I Onsdags var jag kallad som vittne till Tingsrätten, det var inget stort mål, snarast en småförseelse i rättens ögon.
Det där att prata i rätten inför advokater, åklagare och domare är inget jag är van vid. Så pulsen var kanske lite högre än vanligt när jag kallades in.
Jag fick göra en Sanningsförsäkran och sedan togs förhöret upp på band. På film höjer de handen när de svär på bibeln, det behöver man inte. Inga höjda händer och inga Biblar förekommer. När allt kommer omkring så var det inte så farligt, det gäller bara att ta det lugnt och inte låta dem stressa dig.

Det fanns en försvarsadvokat där som också ville ställa frågor till mig. Det är en person jag känner ytligt sedan flera år. Han är nog urtypen av en vass och smålömsk advokat med en mycket överlägsen attityd.
Ja, du förstår helt rätt, jag gillar honom inte. Han är en trixare och jag uppfattar honom som klart falsk.

När advokaten var klar med frågorna, hade han lyckats få mig att berätta om en hörsägen (som han trodde skulle vara till hans klients fördel) som var ett klart misskrediterande av hans klient. Dessutom verkade advokaten mycket irriterad av ett par andra orsaker. Detta faktum gladde jag mig mycket åt.

Tänk, när jag var liten skulle jag bli advokat, jag såg på Perry Mason på Tv och visste att "så vill jag också göra”. En advokat som hjälper andra människor, arbetar för rättvisa, har moral och etik, samt ett stort hjärta. Det var ett yrke för mig.

Det blev nu inte så, när jag insåg att det svenska rättsväsendet såg annorlunda ut än det engelska, krackelerade min dröm.
Men trots det fanns bilden kvar av att advokat blev man av ett kall, inte av penningbegär och önskan om makt.
Den advokat jag möte i Tingsrätten hade absolut ingenting, av det jag anser ska finnas i advokatrollen.

Jag tycker att vi alla har en skyldighet att göra gott och vårda moral och etik "annars är man ingen människa utan bara en liten lort" som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta.

/T

I onsdags var jag tvungen att åka in till staden, det är inte så ofta jag gör det. Särskilt inte sedan biltullarna har kommit tillbaka, för nu måste jag ju åka kommunalt. Biltullar vill jag inte betala av principskäl.

Så där satt jag på tunnelbanan från Danderyds Sjukhus. När man åker tunnelbana hittar man alltid Metro, och den läser jag lika sällan som jag åker in till staden. I Metro hittade jag en kolumn av Boris Benulic, den var riktigt bra. Hans åsikter om den moderna mingelkulturen delar jag till fullo, jag har bara en invändning. Varför var han så snäll?

Mingel som social underhållning är inget annat än att leka ”såpa”. Du glider runt helst bland totala främlingar, pratar ytligheter, är ”trevlig” för att det krävs, gärna tillsammans med alkohol, och knyter så många kontakter som möjligt. Självklart gäller konceptet ”kvantitet före kvalitet” för ytligheterna som sägs, för kontakterna och för alkoholen.

Vad är det som påstås vara så bra med detta?
-Du vill ha trevligt… Jaha, att prata med främlingar om så banala saker som möjligt samtidigt som du är ytterst noga med din egen framtoning och fasad. Är det att ha trevligt?
-Du får viktiga kontakter…. Jasså,, det du på de första minuterna av ett samtal hinner upptäcka, och som du tror dig kunna utnyttja, är det en viktig kontakt? Alla dessa människors verkliga personligheter, kunskaper och förmågor kommer du aldrig att upptäcka.

Mingel är en gigantisk egotripp för konstlade fasadmänniskor som tror att antal alltid är viktigare än innehåll. De är troligen addicted på att ”ha roligt” eller att konstant få ”vara lyckliga”.
Stackars satar, de tror nog på fullaste allvar att livet SKA vara bara trevligt.

Jag skänker gärna några 50-öringar till dem, med instruktionen ”Get a life”.
Eller ännu bättre är kanske att de går till biblioteket och lånar ”Lycklige Alfons Åberg”.
En tillräckligt barnslig bok för att de kanske ska förstå,, lite.

/T

Det händer rätt ofta, att folk stannar utanför och tittar. En del stannar upp, pekar, tar ett par steg närmare, pratar om något, och går sedan vidare. Andra är lite försiktiga, de saktar in, sneglar, puffar på varandra, går en bit bort och vänder sig sedan om och tittar.
Det känns rätt konstigt att stå innanför, i köket, och se folk göra så här när de går förbi. För jag vet inte varför de gör det.

Igår hände det visst igen, jag såg det inte denna gång utan sonen berättade om det.
– De var nog dagmammor tror jag. Jag satt uppe vid mitt skrivbord och fönstret var öppet, så jag har perfekt utsikt över gården. De stannade precis utanför och jag hörde någon säga ”Herregud!”. När jag lutade mig ut och såg ner på dem, stod de still och tittade mot ingången.
– Jasså, säger du det, sa jag till dem. De tittade upp, skrattade lite, sedan säger en av dem ”Läckert”. De nickar och går vidare.
– Jaha, sa jag. Förstår du varför? Frågar jag sonen. Han ruskar på huvudet.
– Jag tycker vi har det rätt stökigt utanför just nu, kartonger och brädbitar står i vägen, och blommorna är halvvissna, suckade jag.

Visst tycker jag om att göra saker lite annorlunda, kanske lite mer färg än andra ibland. Men jag är ganska slarvig av mig också, saker kan bli liggande rätt länge, och städa är inget jag gör tillräckligt ofta.
Idéer och uppslag till projekt brukar jag inte lida brist på, men det är pinsamt få som slutförs. Ofta kan det stå saker någonstans, ibland i flera år, som hör till ett projekt jag absolut ska göra, men ”just nu hinner jag inte”.
Jag skulle gärna ha lite mindre saker, i alla fall som ligger framme, men det är så svårt. Det verkar som om min personlighet fungerar som en ”kul-sak-o-bra-att-ha-magnet”.

Så denna gång undrar jag, vad är det som andra ser, men inte jag?

/T

Det är nu ett år sedan jag kastade ut min Tv.

Jaha? Varför då? Undrar du säkert.
Jo jag är en sådan där som i flera år klagat över att det bara är skräp på Tv´n, och ändå har jag suttit där och zappat runt. Så fort det blev reklam, och det är ofta, zappade jag vidare till en annan kanal. Där var det oftast också reklam, så zappandet bara fortsatte.

Det var rätt sällan jag gillade vad jag såg.
Alla såpor och ”reality-serier” var sedan länge bannlysta. Jag råkade se ett avsnitt av Robinsson i början, 1997 tror jag, sedan lovade jag mig själv att för all framtid undvika denna latrinavdelning inom tv-världen.

Men ändå, det var flera kvällar i veckan som Tv´n stod på, trots allt mitt klagande. Så till slut blev jag riktigt sur, på mig själv, och bestämde mig för att nu får det vara nog. Antingen kastar jag ut Tv´n så att jag får tid för det ”andra” jag säger att jag vill göra, eller så får jag hålla tyst och drunkna i tv-apati.
Tv´n åkte ut, det kändes jätteskönt, och rätt konstigt. Det har inte alltid varit lätt.

Hur har det här året gått?
Jag har inte skaffat en ny Tv, men visst har jag sett en del program. Det finns en hel del att se via SVT på webben, trädgårdsprogrammen, vetenskapsprogrammen och öppet arkiv. Ett helt annat sätt att se på program, ett medvetet val i ett begränsat urval. Det passar mig utmärkt.

Det har även blivit en del filmer och tv-serier under året, eftersom jag har en projektor och en filmduk på drygt 70 tum. Det finns många dvd-boxar till vettiga pengar, och när du sett klart på dem kan du alltid sälja dem till någon annan.

Om sanningen ska fram har det hänt att jag sett vanlig tv, projektorn kan via en lånad och delvis trasig video ta emot tv-program. Men det blir bara svart-vit bild, så jag har då och då tittat på ”Så ska det låta” och ”Antikrundan”, i svart-vit. Jag gillar faktiskt att det bara är svart-vit bild, det blir så lagom oattraktivt då.

Kommer jag att skaffa en ny tv?
Nix pix, inte förrän jag blir riktigt, riktigt gammal,, och då bara kanske.

/T

Daniel känner en som heter Berry.
Och Berry är verkligen i garderoben.
Där står han och har sex…

En kompis till Daniel sa,
– Så het som Berry är kan man ha den garderoben som torkskåp.

Berry är inte som alla andra, han har en sovsäck på huvudet.
Trots allt detta är han en mycket viktig del i ett nätverk.


Sa jag inte det? Berry är en dator.
Han har sex hårddiskar, och bor i garderoben.

Vad trodde du?

/T

Jag har många välmenande vänner, som på allvar vill hjälpa mig med ett problem jag har. Jag är singel, och har varit det i rätt många år nu. En del av problemet är, att jag själv inte ser det som ett problem.
Redan för så där sex år sedan började jag få rådet att söka kontakt via brev. Det var en tjej som tyckte, att eftersom jag var tveksam till det kunde vi väl göra en ploj av det istället. Jag skulle skicka in en kontaktannons, vi skulle hjälpas åt att läsa och sålla i svaren, och hon fick möjlighet att skriva om det hela i en tidning.
Det blev naturligtvis inget av med det påhittet. Men rådet har upprepats, på senare tid i formen av kontakt via nätet. Alla rådgivare har varit mycket välmenande, och allvarliga.

Så till slut tänkte jag att
–Suck, jag testar väl ett sånt där ställe, så får vi se.

Det som dök upp var Parship, ett ställe som verkade lite seriösare än många andra. Sagt och gjort, ska det göras så ska det göras ordentligt.
Bara att gå igenom testet och fixa profilen tog rätt lång tid, mycket frågor och många rätt sjuka svarsalternativ.
Priset letade jag hela tiden efter, misstänksam som jag är, men än så länge var det gratis. Det gick inte att hitta någon information om vad det skulle kunna kosta, och vilka tjänster som var avgiftsbelagda. Allt för att lura in mig så långt som möjligt.

När allt var klart fick jag ett mail med en massa ”profiler” på män som skulle passa mig.
Men, jag kunde inte titta på bilder eller göra en kontaktförfrågan utan att betala. Och det får jag inte reda på förrän jag försöker klicka på de länkarna.
Priset är som lägst 1200:- för 3 månader eller 2280:- för 12 månader.
Är jag intresserad att betala detta? Inte ett SMACK!!!
Dessutom fortsätter Parship att dra detta belopp automatiskt från ditt kontokort var 3dje månad (eller varje år) då medlemskapet förnyas med automatik.

Parship är ett tyskt företag som använder gamla Konsum-loggan (trygghet?) och vänder sig till personer över 35-40år. Språket, läs översättningen från tyska, har mycket övrigt att önska. Företaget har filialer i större delen av Europa och marknadsför sig hårt.
Reklambyrån de använder här i Sverige heter Mafioso PR!? Hur seriöst låter det?
Och varför vill man skapa associationer med maffian? Jag bara undrar om det är brist på intelligens eller om dom vet vad dom gör? Båda svarsalternativen är lika motbjudande.

Tycker jag att nätdejting verkar vara en lösning på mitt ”problem”?
Nej, det är bara ännu ett företag som vill skinna vanligt folk på pengar, under en falsk förebild av att de vill ”hjälpa” oss att finna lyckan. Parship är ett multinationellt företag som är inriktat på att generera vinster till sina aktieägare, inget annat. Glöm inte det.

Sonen sa:
– Jag var nyfiken o testade ett sådant ställe.
– Jaha, sa jag. Hur gick det?
– Jo, jag prata med en tjej som verkade trevlig.
– Och vad hände, frågade jag.
– När jag skrev kram i ett mail svarade hon att hon inte tyckte om fysisk kontakt. Då frågade jag vad hon gjorde här, på dejtingsajten menar jag, sa sonen.
– Och vad svarade hon då, undrar jag.
– Nä, henne hörde jag aldrig av igen, säger han.

Den dan var räddad, jag skrattade så tårarna rann. Och nätdejting har nu fått en ny innebörd för mig.

Idioter finns det många, men inte behöver man betala för att hitta dem…..

/T

Det verkar som om alla idag vill bli eller vill vara offentliga personer, det som brukar kallas för att vara ”kändis”. Jag har aldrig velat bli det, det skulle vara hemskt att vara förföljd av folk som vill veta allt om dig och se allt du gör.
Vissa kanske anser att ett sätt att göra sig till kändis på, är att blogga? Att skriva och visa sig öppet på nätet, eller att få någon att skriva om en i böcker och tidningar. Kallas man för kändis då? Är behovet hos människor att vara kändis så stort att några stackare gör vad som helst?
Själv tycker jag det är mycket viktigare att jag är känd av mina nära och kära. För mig betyder det att dom känner mig, och skillnaden mot att vara kändis för främlingar som inte känner mig är astronomisk.
De här funderingarna började när jag insåg att jag är med i åtminstone en bok och ett par tidningsartiklar. Visserligen är det som står där om mig till största delen felaktigt, och det är väl så det brukar vara inom media, men det är ändå en konstig känsla. Det är konstigt att inse att folk läser om mig, att jag inte visste om det, och inte visste vad som skrivits.
Första gången blev jag nästan lite chockad, och tänkte det måste vara ett misstag. Sedan såg jag fler texter där jag finns med, och har insett att det inte är ett misstag.

Jag har lärt mig något nytt, och det är bra. Jag har lärt mig att det du säger till någon helt privat, och kanske tom i förtroende, kan sedan ändras, förvanskas och användas i media.

Tur att man inte är kändis,,.., då skulle man väl tom få läsa om att man har opererat brösten......... ;)

/T

Ska strax gå och lägga mig, står en stund på balkongen, och tittar upp på stjärnorna. Sonen kommer ut för att säga god natt. Vi pratar lite om vad skönt det vore utan grannar och gatubelysning.
– Och att slippa surret från grannens pool, säger jag. Han tittar på mig frågande.
– Ja, du hör den väl, frågar jag. Han är tyst en liten stund, lägger huvudet på sned, som för att lyssna. Och jag känner mig som om jag har världens bästa hörsel. Sen säger han.
– Jo, men syrsorna låter så högt att jag nästan inte hörde den.
– Syrsorna? säger jag.
– Du hör väl dom, säger sonen.
– Näe, säger jag.

”Jag kan inte längre höra syrsor -det är trist
men det är en överkomlig brist” sjöng en gång Sarah Leander.

Jag funderar lite på det där med syrsor, jag vet att man inte hör dom när man blir gammal, men.. Men, jag hörde ju dem för ett par dagar sedan. I bilen, med neddragna rutor, på väg till trädgårdsföreningen, så hörde jag dem tydligt. Tänkte tom att de var ett ovanligt starkt ljud och rätt mörkt, och att
- Tänk att jag fortfarande hör det. Inget fel på min hörsel inte..
Inser efter en stund att det nog är något fel på min hörsel, ålder brukar det visst kallas. Inser även att det är väldigt sällan jag hör syrsor, och aldrig det där riktigt ljusa gnisslet.
Men jag hörde ju något.
Kan det finnas olika sorter, som spelar i olika frekvenser?
Inte speciellt troligt.
Jag funderar vidare.
Sedan kommer jag på svaret.
- Det är Doppler, säger jag högt för mig själv. Känner mig nöjd och ler. När du färdas bort från ett ljud förskjuts våglängden, och blir längre. Jag körde i 70 km/t från ängen och mot husen. Så måste det vara.
Eller??

Titta längst ned på denna sida.
http://webphysics.davidson.edu/Applets/Applets.html

Kära gamla Doppler, och älgkalven. Tänk vilka lustiga effekter det kan bli, beroende på vart man är på väg, både på vägen och i livet. Det är inte alltid saker ser ut så som de är. Ja, jag pratar naturligtvis om boken Doppler av Erlend Loe. Den kan jag rekommendera dig att läsa. Om du tycker om att utmana dina tankar och dina förutfattade meningar, så har den boken en härlig twist, dessutom är den rolig

Det är nästan så man kan säga 42, men då är vi på väg in i en annan bok. Och den får vi tala om en annan gång.

/T