Hon Älskade

Sommarens läsning i Bokcirkeln bestod av Helena Henschens "Hon Älskade".
En bok jag valde att lyssna på.
Det var ett mycket klokt val visade det sig.



Bokens förmodade huvudperson Signe, påstår sig ÄLSKA.
Vilket hon säkert tror sig göra, på sitt sätt.

Signe, ett barn fött i överklassen, utan verklighetsförankring och med full ego-fixering.
En välställd tonåring utan bättre sysselsättning än att försköna sina egna tankar, med uppblåst självkänsla och en välutvecklad tro att allt kretsar kring henne.
Så småningom en kvinna och mor, men allt kretsar fortfarande runt henne själv.

Hennes kärlek, kan väl i bästa fall kallas beroende eller besatthet, av att få kärlek.
Beskrivningarna av utvecklingen i Tyskland, är barnsliga, omedvetna och rent ut sagt tråkiga. I alla fall om man läst en del om de verkliga händelserna.
Personerna är tunna, mycket tunna, och ger dålig förståelse och insikt.

Helena Henschen har skrivit en egotripp, troligen hennes egen.
Kanske skulle hon ha bearbetat sina egna känslor, inför sin historia, lite bättre innan hon fattade pennan.
Som det nu blev lyser hennes egna behov igenom alltför väl.
Kommer osökt att tänka på ordet pekoral, när jag ska sammanfatta mina intryck av boken.

Kvinnoböcker är ju stort nu, på "modet" rent av.
Men varför är det bara dåtidens ”brats”-kvinnor, som det skrivs om?
Är vi så ytliga, att till och med i historien vill vi bara se fasader, glamour och ”fantastiska” berättelser utan verklighet??

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Hon älskade, Henschen, Signe Thiel