Thorguns Blogg

Nu går det att titta på lite nypon.

 -Tittar man nära så påminner de om något ur en alienfilm, sa sonen och garvade.

Och jag som tyckte de bara var vackra.

Undrar hur det går ihop.

Som vanligt klickar du dig till FOTO Galleriet

/T

På söndagen var det Trädgårn som var målet för några timmars promenerande.
Trädgårdsföreningen har en lång historia som älskad plats hos de flesta Göteborgare. Redan 1842 slog de upp portarna, och idag smiter många in för en fika eller en stund med filt på gräsmattorna.
I år kostar det 100:- i inträde, istället för de vanliga 15:-, men trots det sviker inte besökarna.


Trädgårn har alltid varit känt för sina rosor, och trots att jag tillhör dem som med lätthet ilar förbi rosorna och söker andra mål, var besöket värt hundra-lappen.
Tematrädgårdar är på modet och mycket känns som upprepningar, men ett par utmärker sig och visar upp nya vinklingar. Annars tycker jag nog bäst om de äldre delarna, väl uppvuxet och med den charm växter får när de hunnit mogna.


Jag hittar träd som härbärgerar elefanter, finner vackra barr och kikar in bland välkomponerade grässtrån.


På sätt och vis föll jag nog lite för ”ros-träsket”. En enkel ros, en te-hybrid med namnet Dainty Bess ”The Artistic Rose” fick mig att både stanna, lukta och fotografera. Dessutom kommer det senare lite bilder på nypon, men om det räknas till att gilla rosor är jag inte helt säker på.

Alla bilder ligger som vanligt i FOTO Galleriet

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Trädgårdsföreningen, Göteborgs Lustgårdar, Trädgårn, Göteborgs trädgårdar

På fredag eftermiddag kom jag ned till Göteborg. Checkade in på hotellet som låg en bit upp efter Eklandagatan.
Sedan gick jag ned till Liseberg för att titta på den nyanlagda parken.

Bergsträdgården är 22.000kvm stor och stigarna slingrar sig i kringelkrokar uppför, och nedför. Det finns gott om vatten, broar och skulpturala arrangemang.
Stort arbete och engagemang har lagts ned på att utnyttja den befintliga miljön. Och visst fungerar det, till och med riktigt bra. Det är lätt att bli nyfiken på hur parken kommer att utvecklas under de kommande åren.

Det är en stor satsning och den måste underhållas för att utvecklas med charm. Just charmen saknar jag lite, men den kommer förhoppningsvis med åren. I år är det tydligt att detta är en nyanläggning.
Att konkurrera med Göteborgs Botaniska, kommer Liseberg aldrig att kunna, men det har heller aldrig varit meningen.


Det vackraste jag såg i parken var en knuttimrad husvägg i lågt stående kvällssol. Men vad det säger mest om, parken, huset eller min dagsform, det vet jag inte.

Se gärna de övriga bilderna i FOTO Galleriet.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Liseberg, Göteborgs Lustgårdar, Göteborgs Trädgårdar
Vad skrivs på Knuff

I lördags var det vernissage på Galleri Svea i Gamla Stan.

Vilken dag!!
Fullt med folk hela dagen, och en fantastisk respons.
Daniel Andersson (sonen d.ä.) var en av fyra fotografer som visade sina alster.
Utställningen pågår till den 28 Augusti, och den är väl värd ett besök.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om vernissage, foto, gamla stan, Daniel, fotograf, eagles nest

Inser med ett skevt leende att det redan är ett år sedan jag började blogga.
Då började jag med att ifrågasätta hela upplägget, nu ett år senare, är jag fortfarande lika kritisk.

Blogg = exhibitionistens dagbok?

Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör tom dom som inte ens spelar nya datorspel.
De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.

Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre.
Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.

När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, tills jag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet.
Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet.
Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.

Nuförtiden skriver alla ungdomar och även barn på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.

Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte hur.

Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.

Så då gör jag det…

/T

jag lägger ifrån mig sista boken av Stieg Larsson. Luftslottet som sprängdes är utläst.


Den har stått i min bokhylla rätt länge innan den blev läst.
Orsaken var en gnagande oro. Jag har tyckt så otroligt mycket om de två första, tänk om jag blir lite, bara lite, besviken över den tredje. Det skulle vara så tråkigt.

De flesta författare klarar inte en serie, det blir upprepningar, omtjatande och likheter som inte tillför något gott. Varför skulle Stieg Larsson, i sin tredje tegelsten, inte råka ut för detta? Dessutom var han ju rätt ny som författare. Kan man vara SÅ bra då?

Böcker är nästan som en ”drog” för mig. Är de bra så ska de läsas tills de tar slut.
Tid på dygnet, sova, socialt umgänge och även jobb, känns inte så viktigt mitt i en riktigt bra bok.
Därför tog jag fram ”Luftslottet” en Osdagskväll. Som du förstår, fullständigt utan logik och planering. Läste drygt 150 sidor och lyckades lägga undan den och gå och sova.
Torsdag, nu skulle det jobbas hela dagen, inte läsas.
Framåt eftermiddagskaffet skrek boken efter mig.
-Nåja lite kan man väl läsa under tiden jag fikar, tänkte jag. Jag har ju jobbat undan rätt bra idag.
Sedan var det kört.
Fram emot halv fem på morgonen läste jag de sista sidorna.

Behöver jag säga att den var minst lika bra, om inte bättre än de två tidigare.
Jag är lycklig över att inte ha behövt bli besviken, och jag är djupt olycklig över att Stieg Larson inte fick leva längre, och skriva mer.

Det sägs ju att blod är tjockare än vatten, och det borde vara något positivt, men när det gäller att ärva någon, då är släkten värst.
Fejden runt Stig Larssons arv är en ytterst osmaklig historia. Att inte respektera en människas vilja efter hennes död, uttalad eller nedskriven, det är skamligt, mycket skamligt.
Eftersom jag gillar det där med spöken, hoppas jag att Stieg gör ett besök hos de personer som behöver få sig en näsbränna. Men jag tror han är en för god person för att göra något sådant. Men vem vet, Salander kanske tar sig an dem. Hoppas det.


Däremot tror jag att min mormors syster har tillräckligt med auktoritet, för att göra besök hos dem som inte respekterar hennes sista vilja och testamente.

Ska man gå och se filmerna om Millenium?
Absolut inte!! Vore fruktansvärt att behöva se dessa romaner degraderas till en action-film, en svensk actionfilm.

/T


Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Millenium, EXPO, Luftslottet som sprängdes, Lisbeth Salander
På Knuff skriver andra om Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Jaha, nu är det klart.
Nu finns det nya bilder att titta på.



Bara att klicka sig till FOTO Galleriet och titta.

/T

Förra helgen åkte jag upp till Wij Trädgårdar i Ockelbo.
Bodde på pensionat, i Trädgårdens hus, ett vackert hus.


Så här skönt kan det vara att ligga på soffan och titta ut, med en egen altan utanför.


Gick runt i två hela dagar och njöt av blommor och natur,
och pratade med en helt fantastisk personal.
En jag inte fick prata med var husets eget spöke. En äldre herre från 1700-talet, han syntes inte till,,, tror jag.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo så här.
Den magnifika utsikten från en lika magnifik hall, vill jag gärna leva med.


Wij drivs som en stiftelse och där finns mycket för den trädgårdsintresserade.
Det händer även en hel del annat där, som kan intressera, tex:
Trädgårdsmästar-utbildningar, konst och hantverk, ett utmärkt trädgårdskök, egen badplats, energi-projekt och ekologiskt tänkande.

Det blev en hel del fotat, och eftersom det regnar idag
har jag äntligen satt mig ner för att ta hand om bilderna.

Så snart kommer första omgången i ett litet album.
Temat blir nog "Kväll på Wij"

/T

Läs även andra bloggares åsikter om Wij Trädgårdar, Ockelbo, Trädgårdens hus, stiftelsen Wij