Thorguns Blogg

Första gången jag läste ”Sagan om Ringen” var i början på 70-talet. Då var det en nödvändig tillflyktsort för en trasig 17-åring. Att försvinna in i böckernas värld, när livet blev för svårt, passade mig utmärkt redan då. Det finns gott om värre sätt att fly på för en vilsen tonåring, så jag har mycket i mitt liv att tacka böckernas värld för.

Att det var en allvarlig och livslång kärlek till Tolkiens texter och tankar som då började, det har du kanske redan gissat. Hans verk har lästs om flera gånger genom åren, och om jag någon gång överväger att bli religiös då är det hans gudar jag kommer att välja.

När jag hör folk kalla hans berättelser för ”sagor” blir jag ärligt upprörd, och tänker
– Stackars oupplysta människor som inte har förmågan att se djupet i detta.
På fullaste allvar tror jag att nästan alla, de som idag sett filmerna, spelat spelen och är ”överförtjusta”, bara har en ytlig attraktion ungefär som till allt annat folk ”bara äälskar” idag.
På fullaste allvar tror jag att jag är en av de få som verkligen förstår verkens djup, och vars kärlek inte har någon likhet med de ytliga känsloyttringar som den stora massan hänger sig åt.
.
Du kanske undrar om jag har pluggat och läst allt som jag kommer över, bara det handlar om Tolkien?
Då är svaret,
– Nej, jag kan ganska lite om Tolkien. Och jag är i det närmaste fullständigt ointresserad av vad andra har skrivit om hans verk. De förstår ju ändå inte, utan ska bara akademiskt analysera och hitta etablerade och accepterade tolkningar. De är lika ointressanta som tex. politiker, vilka enbart styrs av egoistiska krafter.

I morgon,
ska jag gå på Konserthuset och lyssna till musiken från LORT.
Jag är lite orolig över att sonen, som ska följa med, kommer att skämmas för mig. Musik lockar ofta fram starka känslor hos mig, och frågan är inte om utan bara hur mycket, jag kommer att gråta. Hoppas det inte blir lika mycket som första gången jag såg filmerna.

Det är ju faktiskt samma 17-åring som finns kvar någonstans därinne, så känslostormarna är inte så konstiga, när man tänker på saken.

/T

Enligt Bloggkartan är jag ensam om att blogga i hela Åkersberga.

Det kan väl ändå inte stämma?

När jag började mitt bloggande för fyra månader sedan, kände jag mig som den mest okunniga i hela bloggvärlden. Därför försökte jag göra det man ska, vilket jag då trodde var att registrera sig på ett flertal bloggportaler.
Det var inte fel att göra så, eftersom man lär sig en hel del av allt letande och läsande.
Jag minns fortfarande Bloggkartan, och hur konstigt det verkade, att jag inte fick fram fler bloggar på min hemort. Då trodde jag faktiskt det berodde på mig, att jag gjorde något fel så inte allt syntes.

Det vore kul att få se fler små färgglada pluppar på kartan norr om Stockholm.
Detta är en uppmaning till DIG som bloggar, registrera dig på kartan så att vi andra inte känner oss så ensamma i cyberrymden.

/T

Så skönt det är att komma hem.

Men varför kan inte "någon annan" ta hand om hela uppackningen, och städningen av bilen.
Jag känner mig som en hopplös latmask, och sjunker ned i soffhörnet.

Nu måste jag jobba ikapp med all redovisning, så att skriva får tyvärr vänta.

Det där med Trisslotter, 25000:- i månaden i 25 år, tycker jag låter som ett betydligt trevligare alternativ.

Jag har faktiskt två lotter som ligger, skulle kanske skrapa dem. Undrar om det är "rätt tid" att göra det?

/T

Till kvällen hade jag en biljett till Carolines framträdande på Stenhammarsalen.

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.

Det var något av det allra bästa jag någonsin sett.
Och det låter lite för enkelt och platt att bara säga så.
Caroline är en mycket speciell människa, och hon bjuder på allt.
Jag kan bara säga, lyssna på henne, och bilda dig en egen uppfattning.




/T

Jag skäms nästan över att behöva erkänna, att det här bara var mitt andra besök i Botaniska.
Ett vackrare ställe får man leta efter, möjligen är Kew Garden bättre, men där har jag bara varit på vintern.
Som vanligt var det träden och de större buskarna jag drogs till som en magnet.



Det första jag såg var några Kejsarolvon som blommade, tänk att få lukta på dessa ljuvliga små blomklasar, nu i november.
Sedan var det Magnoliorna som fängslade mig. Alla dessa ludna knoppar, som snart ska bli till dessa fantastiska blommor.



Gunnel, på Tv, sa att det bara var män som var tokiga i Magnolier och träd.
Men vad jag vet så är jag inte det.
Min högsta dröm är att få ta hand om en trädgård med uppvuxna träd, en trädgård som kan få bli min under ett antal år.


/T

När eftermiddagen kom och benen redan var trötta efter en del klättrande, så var det dags för Liseberg.
Först kändes det som vilken julmarknad som helst, ingen snö och massor med försäljning. Men efter en stund, ungefär i samma takt som mörkret smög sig på, kom julstämningen. Det var inte så mycket folk ännu, allt var rätt lugnt.
Och lamporna som tändes, inte alla på en gång, utan fler och fler allt eftersom mörkret blev tätare.
Slutomdömet blir att det var mycket vackert, och en mycket trevlig julmarknad, men så var det första kvällen också och nytt för alla.



Flera foton hittar du i FOTO Galleriet, under rubriken "Från Resor".
Helst skulle jag velat fota med stativ och systemkameran, men nog kan man få lite känsla även i dessa bilder.


/T

Två mycket trevliga herrar på 70+ har berättat för mig om ett sedan länge försvunnet Göteborg. De var klaskamrater med min pappa i början på 40-talet.
Vi träffades hemma hos en av dem på Hisingen. De hade inte sett varandra på mycket länge, men kände genast igen varandra.
Den eftermiddagen var det många minnen och historier som fick liv. Jag fick även med mig ett par bilder från den tiden, de kommer jag att lägga ut på min hemsidas ”Släkten”-sidor lite senare.
Lite senare på kvällen blev jag bjuden på middag och trevligt sällskap hemma hos en släkting. Även där lyckades jag få med mig ett par bilder som så småningom kommer att hittas på hemsidan.

Imorgon, Fredag, ska det fotograferas lite och sedan är det dags för Julmarknaden på Liseberg.


/T

Har nu suttit och bläddrat i gamla papper på Stadsarkivet en hel dag.
Har hittat en del om min farfars tid som ombudsman hos Stuveriarbetarförbundet.
Det är helt suveränt att ha med sig en egen scanner till både bilder och texter.
Enda problemet är att min bärbara dator inte vill kännas vid sitt batteri, så den är bärbar men sladdbunden.
Och inte har jag lyckats koppla upp mig heller. Har bara hittat skyddade nätverk än så länge.
Jag får väl göra som sonen berättat, köra runt utanför husen och testa om det finns något nätverk att låna.

Just nu sitter jag i bilen och surfar på någon annans nät, det fungerar jättebra.

/T

- är både hopplöst och lätt.
När jag kom fram efter lite shopping i Borås, var det redan mörkt. Stan är full av Ullevi-Motet, Annedals-Motet och massa andra Mot.
Vid varje mot krumbuktar sig vägarna i fantasifulla svängar och slingor, några över och några under de andra vägarna. Var man är och vart man ska känns som en gissningslek.
Trots det kommer man nästan alltid just dit man ska, så efter en stund landade jag vid Änggårdens Bed & Breakfast.

Stället har riktigt sköna sängar, så nu blir det natti natt.

/T

Söder om stan blev det bara mer och mer vinter. Bitvis vräkte snön ner. När gryningen kom var hela landskapet insvept i snö.
Det är så grått.
Det är så vitt.
Det är så vackert.
Man blir lugn, och lite sorgsen.

Tog ett par bilder på måffo, men de gör inte landskapet rättvisa.




Morgonen efter läste jag i tidningen att det varit kaos. Både bilar och bussar hade suttit fast, och väntat på militär hjälp. Skönt att jag kom iväg så tidigt, och hade vinterdäcken på.

/T

Allt är kolsvart ute.
Men det är bra att hinna bort från Stockholm innan morgontrafiken sätter igång.
Packningen gör mig småtokig, som tjej borde det väl vara kläder, smink, skor och sådant som väller över....
Men inte,,
det är dator, scanner, sladdar, adapters, systemkamera, mer sladdar, digitalkamera, mobil och sladdar, fickminne med sladd, eltandborste och laddare och sist men inte minst en fön.
Det är ju ett helt ekektronikberg jag ska släpa med mig.
Tur att jag tar "lilla" bilen, skulle inte klara att få med hälften på tåget.
Hoppas jag hittar några trådlösa nätverk där nere, då kan jag skriva och berätta lite om vad som händer.

/T

Att smälta stearin är mycket trevligare än att smälta talg.

Många ljus brinner inte upp på ett vettigt sätt.
En del blir till en flytande insjö, andra borrar sig ned och lämnar kvar det mesta av väggarna. Jag hade några sådana vrak stående, och ville göra något roligare än det där med talgen.
Om man blandar de som runnit bort, med de som inte smält, så får man kanske ljus som brinner som det ska.
Ljusbitarna hackas, smälts och hälls upp i ett par olika färgskikt i juice-kartonger. Det verkar fungera rätt bra.

Resultatet är betydligt bättre än mitt minne av gråbruna plastmuggs-ljus från dagis.

Men hur dom brinner, har jag inte hunnit testa än.
Måste hinna packa till Göteborgsresan, åker tidigt i morgon.

/T

Alla vet väl vad talgbollar är, behändiga och nätklädda, bara att hänga upp.
I flera år har jag gjort en egen variant, med fröer, riven kokos, nötter och annat godis som blandas ned i smält kokosfett.
Men, jag har alltid tänkt att, det borde vara riktig talg man gör det på.
Talg ska gå att smälta. Det gjorde man i hemmen förr, och av det smälta talget stöpte man ljus. Idag kan man inte bara gå och köpa talg, man måste beställa. Efter förfrågan hos min lokala ICA-handlare, skulle de ta hem ett par kilo till mig.

Jag fick tre fett-korvar i röd nätstrumpa. Ett sådant nät som sitter på kassler och skinkor ibland.
Så nu skulle det smältas. Hur gör man det? Tja, kastrull och värme måste väl funka, gissade jag. Sagt och gjort, jag skar ned en av korvarna, i skivor och bitar, la i kastrullen och satte på plattan på medelvärme.

Efter en halvtimme stod jag inte ut längre, hela huset stank av ett kväljande fett-os. Kastrullen åkte ut på uteplatsen, och alla fönster och dörrar öppnades.
Visst hade en del fett smält, men det mesta var kvar i gulvita krulliga bulliga fett-slamsor.
Kanske, om man är småfågel, såg det läckert ut. Mitt släktskap med fåglar måste vara obefintligt, tänkte jag, när jag såg ned i kastrullen.

Nästa dag, ett nytt försök. Skam den som ger sig, tänkte jag. Först googlades det lite. Talget kokas i något vatten, därefter ställs det att kallna så att fettlagret stelnar.
Så med den beskrivningen skars en ny korv, lades i kastrull med vatten, och kokades i en och en halv timme. Visst luktade det lite, men inte i närheten av gårdagens stank. Kastrullen är fortfarande full av krulliga bulliga fett-slamsor, men det verkar fungera lite bättre.

Efter en del trixande har jag av det smälta fettet gjort egna talg och frö-figurer, det gick riktigt bra. Kvar har jag fettslamsorna som jag pressat ihop i en stor brödform, ungefär som man gör presssylta. Det har jag fryst och skurit till bitar, som sedan kan hängas upp i de sparade röda nätstrumporna.

Och om inte fåglarna äter av det, då tar ”katten” dem.

Bilder på kokandet blir det inga. Jag lovar, du vill inte se det.
Resultatet ser betydligt trevligare ut än vad tillverkningen var.



/T

”Tillsammans är man mindre ensam”, en bok av Anna Gavalda, har jag just slutat att försöka läsa. Det tog mig en vecka att läsa 140 sidor, och det var en pina vid varje försök.
Det sägs att detta är en bok med typisk Fransk karaktär, om det är sant bör jag inte besöka Eifeltornet, inte ens försöka.

Språket är undermåligt, berättartekniken hittar jag inte.
Det känslomässiga djupet är tunt, mycket tunt.
Dialogen är stundtals 100% obegriplig.

Det är svårt att tro att en författare kan vara så språkligt obevandrad som man måste vara för att skriva på det här sättet. Förhoppningsvis försöker Anna Gavalda bara göra sig till och vara annorlunda, utan att veta vad hon håller på med.
Tråkigt nog så hittar hon sedan på en historia, som hon inte är kapabel att förankra i en möjlig verklighet. Detta tillsammans med romanfigurer utan psykologisk trovärdighet, ja då kan det bara bli katastrof.
Och en katastrof är det.

Jag har hört talas om många som säger sig må bra av den här boken.
Kan då inte undvika att undra,
hur dåligt måste man då inte må innan man läser den?

/T

Har just läst ut Leif GWs ”Faller fritt som i en dröm”. Som vanligt går det rätt snabbt, två kvällar krävdes för de 550 sidorna.
I kväll är det bokcirkelträff, och då ska vi prata om en helt annan bok som jag pinat mig fram till sidan 100 på, det tog en vecka. Ibland gör man inte saker i rätt ordning.

Att rekommendera böcker är svårt eftersom vi alla har olika smak, ofta blir jag själv besviken på rekommendationer jag fått.
Personligen tycker jag mycket bra om Leif GWs böcker, hans detaljerade språk, underfundigheter, och hans ljuvliga torra humor.
Han har förmågan att se saker som de är, och inte som de borde vara, eller som man hoppas att de är. Det är en man med en utpräglat personlig berättarteknik, och man nästan hör honom berätta när man läser.
Tycker du inte om att lyssna på honom, tror jag det är stor risk att du inte heller uppskattar att läsa hans böcker.

Leif GW har under en period bloggat på Bokus, här kan du läsa lite mer.

Palmemordet då? Ja det har vi väl alla våra egna åsikter om, och det går ju för sig. Inget blir ju annorlunda för det.
Att många tror på Christer Pettersson som skyldig, visar bara att lite marknadsföring kan sälja vilken åsikt som helst. Och nog tjänade Christer Pettersson en hel del på den rollen.
Livet som Palme-mördare blev ju betydligt glamorösare, än vad hans vanliga liv någonsin skulle ha kunnat bli. Även om du och jag inte skulle vilja ha epitet Palme-mördare, så finns det gott om människor där det skulle vara enbart av godo.

/T