Thorguns Blogg

I Onsdags var jag kallad som vittne till Tingsrätten, det var inget stort mål, snarast en småförseelse i rättens ögon.
Det där att prata i rätten inför advokater, åklagare och domare är inget jag är van vid. Så pulsen var kanske lite högre än vanligt när jag kallades in.
Jag fick göra en Sanningsförsäkran och sedan togs förhöret upp på band. På film höjer de handen när de svär på bibeln, det behöver man inte. Inga höjda händer och inga Biblar förekommer. När allt kommer omkring så var det inte så farligt, det gäller bara att ta det lugnt och inte låta dem stressa dig.

Det fanns en försvarsadvokat där som också ville ställa frågor till mig. Det är en person jag känner ytligt sedan flera år. Han är nog urtypen av en vass och smålömsk advokat med en mycket överlägsen attityd.
Ja, du förstår helt rätt, jag gillar honom inte. Han är en trixare och jag uppfattar honom som klart falsk.

När advokaten var klar med frågorna, hade han lyckats få mig att berätta om en hörsägen (som han trodde skulle vara till hans klients fördel) som var ett klart misskrediterande av hans klient. Dessutom verkade advokaten mycket irriterad av ett par andra orsaker. Detta faktum gladde jag mig mycket åt.

Tänk, när jag var liten skulle jag bli advokat, jag såg på Perry Mason på Tv och visste att "så vill jag också göra”. En advokat som hjälper andra människor, arbetar för rättvisa, har moral och etik, samt ett stort hjärta. Det var ett yrke för mig.

Det blev nu inte så, när jag insåg att det svenska rättsväsendet såg annorlunda ut än det engelska, krackelerade min dröm.
Men trots det fanns bilden kvar av att advokat blev man av ett kall, inte av penningbegär och önskan om makt.
Den advokat jag möte i Tingsrätten hade absolut ingenting, av det jag anser ska finnas i advokatrollen.

Jag tycker att vi alla har en skyldighet att göra gott och vårda moral och etik "annars är man ingen människa utan bara en liten lort" som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta.

/T

I onsdags var jag tvungen att åka in till staden, det är inte så ofta jag gör det. Särskilt inte sedan biltullarna har kommit tillbaka, för nu måste jag ju åka kommunalt. Biltullar vill jag inte betala av principskäl.

Så där satt jag på tunnelbanan från Danderyds Sjukhus. När man åker tunnelbana hittar man alltid Metro, och den läser jag lika sällan som jag åker in till staden. I Metro hittade jag en kolumn av Boris Benulic, den var riktigt bra. Hans åsikter om den moderna mingelkulturen delar jag till fullo, jag har bara en invändning. Varför var han så snäll?

Mingel som social underhållning är inget annat än att leka ”såpa”. Du glider runt helst bland totala främlingar, pratar ytligheter, är ”trevlig” för att det krävs, gärna tillsammans med alkohol, och knyter så många kontakter som möjligt. Självklart gäller konceptet ”kvantitet före kvalitet” för ytligheterna som sägs, för kontakterna och för alkoholen.

Vad är det som påstås vara så bra med detta?
-Du vill ha trevligt… Jaha, att prata med främlingar om så banala saker som möjligt samtidigt som du är ytterst noga med din egen framtoning och fasad. Är det att ha trevligt?
-Du får viktiga kontakter…. Jasså,, det du på de första minuterna av ett samtal hinner upptäcka, och som du tror dig kunna utnyttja, är det en viktig kontakt? Alla dessa människors verkliga personligheter, kunskaper och förmågor kommer du aldrig att upptäcka.

Mingel är en gigantisk egotripp för konstlade fasadmänniskor som tror att antal alltid är viktigare än innehåll. De är troligen addicted på att ”ha roligt” eller att konstant få ”vara lyckliga”.
Stackars satar, de tror nog på fullaste allvar att livet SKA vara bara trevligt.

Jag skänker gärna några 50-öringar till dem, med instruktionen ”Get a life”.
Eller ännu bättre är kanske att de går till biblioteket och lånar ”Lycklige Alfons Åberg”.
En tillräckligt barnslig bok för att de kanske ska förstå,, lite.

/T

Alla dessa år som finns förevigade på foto, och då menar jag på pappersfoto med negativremsorna liggande i hög.
Vad gör man med dem i dag?
Har dem i fotoalbum som bara står och samlar damm?

Idag tittar ju nästan alla på bilderna på datorn, mailar dem, klipper och klistrar, och GÖR saker med dem. Men i fotoalbumen ligger nästan ett helt liv och blir bortglömt.

Här kan du rädda den skatten. http://www.lofoto.se/
Klicka på "Bilder på CD" i vänstra spalten, sedan på "Minnes-CD".
Samla ihop negativen, sortera dem gärna, skicka in dem och tillbaka får du en cd med bilderna inskannade. Du får 260 bilder inskannade från negativ för priset av bara 390:-.

Vi har testat det och är mycket nöjda.

Här är ett par av bilderna på mina "sötnosar", idag är dom 23 och 25.......




/T

Det händer rätt ofta, att folk stannar utanför och tittar. En del stannar upp, pekar, tar ett par steg närmare, pratar om något, och går sedan vidare. Andra är lite försiktiga, de saktar in, sneglar, puffar på varandra, går en bit bort och vänder sig sedan om och tittar.
Det känns rätt konstigt att stå innanför, i köket, och se folk göra så här när de går förbi. För jag vet inte varför de gör det.

Igår hände det visst igen, jag såg det inte denna gång utan sonen berättade om det.
– De var nog dagmammor tror jag. Jag satt uppe vid mitt skrivbord och fönstret var öppet, så jag har perfekt utsikt över gården. De stannade precis utanför och jag hörde någon säga ”Herregud!”. När jag lutade mig ut och såg ner på dem, stod de still och tittade mot ingången.
– Jasså, säger du det, sa jag till dem. De tittade upp, skrattade lite, sedan säger en av dem ”Läckert”. De nickar och går vidare.
– Jaha, sa jag. Förstår du varför? Frågar jag sonen. Han ruskar på huvudet.
– Jag tycker vi har det rätt stökigt utanför just nu, kartonger och brädbitar står i vägen, och blommorna är halvvissna, suckade jag.

Visst tycker jag om att göra saker lite annorlunda, kanske lite mer färg än andra ibland. Men jag är ganska slarvig av mig också, saker kan bli liggande rätt länge, och städa är inget jag gör tillräckligt ofta.
Idéer och uppslag till projekt brukar jag inte lida brist på, men det är pinsamt få som slutförs. Ofta kan det stå saker någonstans, ibland i flera år, som hör till ett projekt jag absolut ska göra, men ”just nu hinner jag inte”.
Jag skulle gärna ha lite mindre saker, i alla fall som ligger framme, men det är så svårt. Det verkar som om min personlighet fungerar som en ”kul-sak-o-bra-att-ha-magnet”.

Så denna gång undrar jag, vad är det som andra ser, men inte jag?

/T

Vill du ha lite kul när du surfar runt?`

Får jag då tipsa dig om ett par ställen jag själv gillar.

Tjuvlyssnat är ett bra ställe, du får en reell bild av dina medmänniskors tankenivå.

Skrattnet är ett annat bra ställe att hämta lite skrattmuskelträning från

Gillar du datorskämt och att driva med tex windows är deras It-avdelning att rekomendera



Till sist har vi min personliga favorit Nemi
Du kan läsa Nemi på nätet varje dag, det är DN som har en strip


© Lise Myhre / Distr. iblis@nemi.no

Detta är en mycket klok flicka, vi bör alla lära något från henne.
Dessutom gillar hon drakar och Tolkien, det säger väl allt.


En psykologi-studerande har sagt:

Förälskelse är en övergående psykos utan sjukdomsinsikt.

Tänk på det nästa gång du blir kär....

/T

Det är nu ett år sedan jag kastade ut min Tv.

Jaha? Varför då? Undrar du säkert.
Jo jag är en sådan där som i flera år klagat över att det bara är skräp på Tv´n, och ändå har jag suttit där och zappat runt. Så fort det blev reklam, och det är ofta, zappade jag vidare till en annan kanal. Där var det oftast också reklam, så zappandet bara fortsatte.

Det var rätt sällan jag gillade vad jag såg.
Alla såpor och ”reality-serier” var sedan länge bannlysta. Jag råkade se ett avsnitt av Robinsson i början, 1997 tror jag, sedan lovade jag mig själv att för all framtid undvika denna latrinavdelning inom tv-världen.

Men ändå, det var flera kvällar i veckan som Tv´n stod på, trots allt mitt klagande. Så till slut blev jag riktigt sur, på mig själv, och bestämde mig för att nu får det vara nog. Antingen kastar jag ut Tv´n så att jag får tid för det ”andra” jag säger att jag vill göra, eller så får jag hålla tyst och drunkna i tv-apati.
Tv´n åkte ut, det kändes jätteskönt, och rätt konstigt. Det har inte alltid varit lätt.

Hur har det här året gått?
Jag har inte skaffat en ny Tv, men visst har jag sett en del program. Det finns en hel del att se via SVT på webben, trädgårdsprogrammen, vetenskapsprogrammen och öppet arkiv. Ett helt annat sätt att se på program, ett medvetet val i ett begränsat urval. Det passar mig utmärkt.

Det har även blivit en del filmer och tv-serier under året, eftersom jag har en projektor och en filmduk på drygt 70 tum. Det finns många dvd-boxar till vettiga pengar, och när du sett klart på dem kan du alltid sälja dem till någon annan.

Om sanningen ska fram har det hänt att jag sett vanlig tv, projektorn kan via en lånad och delvis trasig video ta emot tv-program. Men det blir bara svart-vit bild, så jag har då och då tittat på ”Så ska det låta” och ”Antikrundan”, i svart-vit. Jag gillar faktiskt att det bara är svart-vit bild, det blir så lagom oattraktivt då.

Kommer jag att skaffa en ny tv?
Nix pix, inte förrän jag blir riktigt, riktigt gammal,, och då bara kanske.

/T

Daniel känner en som heter Berry.
Och Berry är verkligen i garderoben.
Där står han och har sex…

En kompis till Daniel sa,
– Så het som Berry är kan man ha den garderoben som torkskåp.

Berry är inte som alla andra, han har en sovsäck på huvudet.
Trots allt detta är han en mycket viktig del i ett nätverk.


Sa jag inte det? Berry är en dator.
Han har sex hårddiskar, och bor i garderoben.

Vad trodde du?

/T

Igår fick jag beskedet att en gammal vän hade gått bort under natten.
Det var inte väntat.
Han var inte sjuk.
Han skulle ha fyllt 43 den här månaden.

Chocken och rädslan kommer direkt, de känslorna är enkla. Men hur förstår man att han aldrig mer kommer att finnas? Just nu är det inte gripbart för mig.
Jag kan aldrig förstå hur det känns för hans familj, inte förrän jag upplever det själv. Och just nu är det med obehaglig tydlighet som jag blir medveten om att, det kommer att bli min tur att känna så någon dag, men inte just idag.

När någon i ens närhet går bort blir man inte bara ledsen, man blir oftast rädd och orolig. Troligen beror det på att vår hjärna använder verkligheten till att förbereda oss på hur vi kommer att känna när det händer oss.
Och eftersom jag som de flesta är lite egoist, tycker jag att det nog är bra. För jag vill gärna leva länge till, och då blir det ofrånkomligt att uppleva sorgen av att någon nära går bort. Vi människor lär oss genom att öva och genom att tänka på saker.
Så, idag lär jag mig något, och det tackar jag för. Varken livet eller lärdom är alltid trevliga, men inte desto mindre nödvändiga.

Jag tackar min vän för den tid jag fick känna honom.
Till hans familj skickar jag all min kärlek och tröst, de behöver det.

/T

Jag har många välmenande vänner, som på allvar vill hjälpa mig med ett problem jag har. Jag är singel, och har varit det i rätt många år nu. En del av problemet är, att jag själv inte ser det som ett problem.
Redan för så där sex år sedan började jag få rådet att söka kontakt via brev. Det var en tjej som tyckte, att eftersom jag var tveksam till det kunde vi väl göra en ploj av det istället. Jag skulle skicka in en kontaktannons, vi skulle hjälpas åt att läsa och sålla i svaren, och hon fick möjlighet att skriva om det hela i en tidning.
Det blev naturligtvis inget av med det påhittet. Men rådet har upprepats, på senare tid i formen av kontakt via nätet. Alla rådgivare har varit mycket välmenande, och allvarliga.

Så till slut tänkte jag att
–Suck, jag testar väl ett sånt där ställe, så får vi se.

Det som dök upp var Parship, ett ställe som verkade lite seriösare än många andra. Sagt och gjort, ska det göras så ska det göras ordentligt.
Bara att gå igenom testet och fixa profilen tog rätt lång tid, mycket frågor och många rätt sjuka svarsalternativ.
Priset letade jag hela tiden efter, misstänksam som jag är, men än så länge var det gratis. Det gick inte att hitta någon information om vad det skulle kunna kosta, och vilka tjänster som var avgiftsbelagda. Allt för att lura in mig så långt som möjligt.

När allt var klart fick jag ett mail med en massa ”profiler” på män som skulle passa mig.
Men, jag kunde inte titta på bilder eller göra en kontaktförfrågan utan att betala. Och det får jag inte reda på förrän jag försöker klicka på de länkarna.
Priset är som lägst 1200:- för 3 månader eller 2280:- för 12 månader.
Är jag intresserad att betala detta? Inte ett SMACK!!!
Dessutom fortsätter Parship att dra detta belopp automatiskt från ditt kontokort var 3dje månad (eller varje år) då medlemskapet förnyas med automatik.

Parship är ett tyskt företag som använder gamla Konsum-loggan (trygghet?) och vänder sig till personer över 35-40år. Språket, läs översättningen från tyska, har mycket övrigt att önska. Företaget har filialer i större delen av Europa och marknadsför sig hårt.
Reklambyrån de använder här i Sverige heter Mafioso PR!? Hur seriöst låter det?
Och varför vill man skapa associationer med maffian? Jag bara undrar om det är brist på intelligens eller om dom vet vad dom gör? Båda svarsalternativen är lika motbjudande.

Tycker jag att nätdejting verkar vara en lösning på mitt ”problem”?
Nej, det är bara ännu ett företag som vill skinna vanligt folk på pengar, under en falsk förebild av att de vill ”hjälpa” oss att finna lyckan. Parship är ett multinationellt företag som är inriktat på att generera vinster till sina aktieägare, inget annat. Glöm inte det.

Sonen sa:
– Jag var nyfiken o testade ett sådant ställe.
– Jaha, sa jag. Hur gick det?
– Jo, jag prata med en tjej som verkade trevlig.
– Och vad hände, frågade jag.
– När jag skrev kram i ett mail svarade hon att hon inte tyckte om fysisk kontakt. Då frågade jag vad hon gjorde här, på dejtingsajten menar jag, sa sonen.
– Och vad svarade hon då, undrar jag.
– Nä, henne hörde jag aldrig av igen, säger han.

Den dan var räddad, jag skrattade så tårarna rann. Och nätdejting har nu fått en ny innebörd för mig.

Idioter finns det många, men inte behöver man betala för att hitta dem…..

/T

I Tisdags var det budgivning på Stensnäsgård Prästgård utanför Gamleby. Och jag var med i budgivningen, men bara nästan ända fram. Priset blev förståss för dyrt, det hade jag misstänkt ända från början, men man måste ju försöka.

Det här var första gången mina drömska planer (läs inte ”lömska planer”) ledde till en budgivning. Innan har jag mest pratat om det. Det är ofta så med mig, jag pratar om saker, en lång tid. Sedan pratar jag om det ett tag till, och kanske ännu lite mer, innan det sker.
Mycket snack och lite verkstad, kanske du tänker, och det är möjligt. Men jag har alltid behövt tid på mig innan större saker kan ske. Och att flytta så där en 30 mil, är för mig rätt stort.
Därför var det glädjande att inse att jag inte bara drömde utan faktiskt försökte handla, även om jag inte fick köpa.

Men vad gör man sedan, när luften går ur?

Jag bestämde mig för att använda köplusten lite, tröst-shoppa brukar det kallas. Det där nya köksbordet är det dags att leta reda på, och kanske byta innerdörrar som vi pratat om. Ek-bänkskiva i köket som passar det tänkta bordet, skulle vara snyggt.
Hur tröst-shoppar man för ett helt förlorat hus? Det kan bli rätt dyrt. Vilken tur för ekonomin att alla sakerna var bestämda för länge sedan, men bara inte hade blivit av.
Planerad tröst-shopping, finns det? Lite typiskt mig, jag ska ha full koll, samtidigt som jag försöker slarva.

Sedan kommer sonen och säger,
– Du skulle verkligen behöva byta ut tangentbordet och musen, dom är inte särskilt fräscha längre.
– Varför då, undrar jag. Dom fungerar ju bra. Det verkar lite onödigt tänker jag.
– Gör dom, undrar sonen, med både tålamod och överseende.
– Du kan testa mitt tangentbord om du vill, och musen är ergonomisk, säger han.
Och visst, när jag testat hans och går tillbaka till mina, inser jag, efter en stund. Dom fungerar inte alls lika bra, och jag har faktiskt haft dom väldigt länge nu.

Så nu slösar jag på ”riktigt”, och beställer både tangentbord, mus och handledsstöd.
Dessutom blir det en ny scanner, som jag kan ta med mig till Göteborg. Jag ska ner och träffa några gamla klasskamrater till min pappa lite senare i höst. De gick tillsammans i 6an, och året var 1944. Så jag hoppas på att få ett och annat foto med mig hem, och många härliga historier från den tiden.

/T