Thorguns Blogg

Har just fått massa mer utrymme på min webb av Box. Det är kompensation för allt trassel under uppstarten.
Juste av dem, inget snack om saken utan bara 200 MB extra.
Det tackar vi för.
Så nu är det bara att sätta igång och scanna in gamla bilder på släktingar, och lägga ut.
Många bilder blir det.

/T

Efter en dryg vecka skriker det i boktarmen igen. Missen med Läckberg kräver att en ny författare prövas.
Vi är ett par tjejer som har en bokcirkel, och jag kommer ihåg att de pratade om en kille som hette Stig …sson, jag hörde inte riktigt vad de sa.
– Slas? frågade jag.
– Nej, Stieg Larsson heter han, ”Män som hatar kvinnor” heter boken, den ska vara väldigt bra, sa hon. Och, jo jag har nog hört något om den, men vet inte riktigt vad.
Nu ligger den framför mig i affären, en riktig tegelsten, på rea. Jag tar den. Den är rätt billig i alla fall, så det blir ingen stor förlust om kritikerna och jag inte är överens, den här gången heller.

Deckare är nog min överlägsna favorit, jag gillar att bli underhållen, och jag blev tillvänjd tidigt i livet. Det började med ”Enid Blyton”, alla Fem-böckerna, Mysterie-böckerna, Äventyrs-böckerna och en del Hemliga 7-an.
Många av böckerna lästes för mig av min farmor, innan min egen läsförmåga bar för ”riktiga” böcker. Det blev många spännande kvällar, där jag bad om ”bara ett kapitel till”. Min farmor verkade ha lika stort nöje i böckerna som jag, och många gånger läste hon extra tyst så att inte karlarna skulle höra oss, och säga att det blev för sent för Flickan.
Sedan fortsatte jag läsandet på egen hand, och lite längre fram blev det även Sherlock Holmes och Alfred Hitchcock.
Riktigt förtjust blev jag när min pappa stoppade böckerna av ”John Dicksson Carr” och ”Carter Dickson” i mina händer, sedan följde många stora deckarförfattare, bland annat vår egen Stig Trenter. Dessa läste jag fram tills jag blev 13, sedan hände andra saker i mitt liv.
De flesta av dessa tidiga deckare, utom Blyton, har blivit omlästa i ”vuxen” ålder, och omdömet står fast. De är goda deckare som håller genom åren.

Nå, hur gick det med Stieg Larsson?
Jo-tack riktigt bra. Pärmarna till ”Män som hatar kvinnor” stängdes kl 03,50 på natten. Läsningen hade bara avbrutits kortare stunder för toalettbesök och matintag. Det var länge sedan jag läst något med en så tydligt egen stil.
M.a.o. jag var helt såld.
När jag dagen därpå Googlade på honom och insåg att det bara blev tre böcker innan han (allt för tidigt) gick bort, tyckte jag att livet kunde vara väldigt orättvist mot vissa.
Och det är det ju, det vet vi väl alla.

/T

Jag har placerat min blogg i
Åkersberga på bloggkartan.se

Sommarlata dagar och läsning, är något som måste höra ihop. I alla fall i min värld.
Att ligga på mage, med huvudet i parasollets skugga och benen i solen, en god bok och något kallt att dricka. Det är att njuta!
Det mesta kan man ha koll på. Du ser om vädret är rätt, parasollet spänns upp, det kalla hämtas från kyl och frys. Sen, måste du välja en ”bra” bok.
Hur vet man att en bok är bra innan man läst den? Det går inte!

Du kan ha favoritförfattare, sådana du känner och vet att du älskar. Men när du läst allt de har skrivit, vad gör du då? Letar efter nyheter och läser recensioner? Ja, vad annars? Även jag föll för att lita på vad den stora köpande allmänheten verkade tycka, egentligen mot bättre vetande, men sommarlatheten hade redan slagit till.

Jag köpte Camilla Läckbergs tre först. Tre! Tänker du, varför så många? Jo, det verkade ju bra och jag ville att dom skulle räcka några dagar åtminstone. En om dagen är ett lagom tempo om man ska ha lata dagar. Sagt och gjort, allt var uppdukat, sol, parasoll och det kalla.
Isprinsessan; verkar ok, småtrevlig bok, skön lite enkel deckarstämning. Är utläst framåt kvällen, lite överraskad, svensk ung tjej, och debutroman. Det bådar gott.
Nästa dag tar jag fram nummer två, Predikanten. Jo samma stil, läsandet går av bara farten, lite irritation uppstår. Var det inte väl mycket av samma stil, undrar om inte vissa formuleringar är rena kopior?! Känner mig inte så nöjd längre. Men vem vet, det är kanske jag som har en dålig dag. Hon ska få en chans till med trean, den ligger ju ändå här.
Dag tre och Stenhuggaren, irritationen ökar direkt, det börjar bli dravligt, upprepningarna hopar sig, bildspråket är kopior av scener i de tidigare böckerna. Har hon inte mer att ge?

Kommer osökt att tänka på de gamla ”Hajen-filmerna” ettan var ok, sen gick det raskt utför. Allt blir bara en bedrövlig sörja, som säljer med ett kommersiellt upprepande.
Hon (C Läckberg) kommer garanterat att bli en så kallad ”deckardrottning” men det är ju bara reklam, har inte mycket med verkligheten att göra, för det brukar ju inte reklam ha.
Leif G.W. sa visst vad han tyckte om henne, och fick en prenumeration på ”Min Häst”. Undrar om jag också får det? Eller blir det en Hajen-film?

Nu vet jag i alla fall, att inga fler böcker av C Läckberg behöver köpas.

Nicke Lilltroll var en utmärkt radioserie för barn på den tiden det begav sig.
”Mossan, mossan på er alla männisobarn…. Må så grankott allihop”….

/T

Det verkar som om alla idag vill bli eller vill vara offentliga personer, det som brukar kallas för att vara ”kändis”. Jag har aldrig velat bli det, det skulle vara hemskt att vara förföljd av folk som vill veta allt om dig och se allt du gör.
Vissa kanske anser att ett sätt att göra sig till kändis på, är att blogga? Att skriva och visa sig öppet på nätet, eller att få någon att skriva om en i böcker och tidningar. Kallas man för kändis då? Är behovet hos människor att vara kändis så stort att några stackare gör vad som helst?
Själv tycker jag det är mycket viktigare att jag är känd av mina nära och kära. För mig betyder det att dom känner mig, och skillnaden mot att vara kändis för främlingar som inte känner mig är astronomisk.
De här funderingarna började när jag insåg att jag är med i åtminstone en bok och ett par tidningsartiklar. Visserligen är det som står där om mig till största delen felaktigt, och det är väl så det brukar vara inom media, men det är ändå en konstig känsla. Det är konstigt att inse att folk läser om mig, att jag inte visste om det, och inte visste vad som skrivits.
Första gången blev jag nästan lite chockad, och tänkte det måste vara ett misstag. Sedan såg jag fler texter där jag finns med, och har insett att det inte är ett misstag.

Jag har lärt mig något nytt, och det är bra. Jag har lärt mig att det du säger till någon helt privat, och kanske tom i förtroende, kan sedan ändras, förvanskas och användas i media.

Tur att man inte är kändis,,.., då skulle man väl tom få läsa om att man har opererat brösten......... ;)

/T

Ska strax gå och lägga mig, står en stund på balkongen, och tittar upp på stjärnorna. Sonen kommer ut för att säga god natt. Vi pratar lite om vad skönt det vore utan grannar och gatubelysning.
– Och att slippa surret från grannens pool, säger jag. Han tittar på mig frågande.
– Ja, du hör den väl, frågar jag. Han är tyst en liten stund, lägger huvudet på sned, som för att lyssna. Och jag känner mig som om jag har världens bästa hörsel. Sen säger han.
– Jo, men syrsorna låter så högt att jag nästan inte hörde den.
– Syrsorna? säger jag.
– Du hör väl dom, säger sonen.
– Näe, säger jag.

”Jag kan inte längre höra syrsor -det är trist
men det är en överkomlig brist” sjöng en gång Sarah Leander.

Jag funderar lite på det där med syrsor, jag vet att man inte hör dom när man blir gammal, men.. Men, jag hörde ju dem för ett par dagar sedan. I bilen, med neddragna rutor, på väg till trädgårdsföreningen, så hörde jag dem tydligt. Tänkte tom att de var ett ovanligt starkt ljud och rätt mörkt, och att
- Tänk att jag fortfarande hör det. Inget fel på min hörsel inte..
Inser efter en stund att det nog är något fel på min hörsel, ålder brukar det visst kallas. Inser även att det är väldigt sällan jag hör syrsor, och aldrig det där riktigt ljusa gnisslet.
Men jag hörde ju något.
Kan det finnas olika sorter, som spelar i olika frekvenser?
Inte speciellt troligt.
Jag funderar vidare.
Sedan kommer jag på svaret.
- Det är Doppler, säger jag högt för mig själv. Känner mig nöjd och ler. När du färdas bort från ett ljud förskjuts våglängden, och blir längre. Jag körde i 70 km/t från ängen och mot husen. Så måste det vara.
Eller??

Titta längst ned på denna sida.
http://webphysics.davidson.edu/Applets/Applets.html

Kära gamla Doppler, och älgkalven. Tänk vilka lustiga effekter det kan bli, beroende på vart man är på väg, både på vägen och i livet. Det är inte alltid saker ser ut så som de är. Ja, jag pratar naturligtvis om boken Doppler av Erlend Loe. Den kan jag rekommendera dig att läsa. Om du tycker om att utmana dina tankar och dina förutfattade meningar, så har den boken en härlig twist, dessutom är den rolig

Det är nästan så man kan säga 42, men då är vi på väg in i en annan bok. Och den får vi tala om en annan gång.

/T

Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör tom dom som inte ens spelar nya datorspel.
De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.

Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre.
Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.

När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, tills jag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet.
Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet.
Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.

Nuförtiden skriver alla ungdomar och även barn på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.

Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte hur.

Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.

Så då gör jag det…

/T

Nytt mail med nya uppgifter kom. Och nu ska vi få ut sidan….. INTE……
Hosten hittas, jovisst, men inloggningsuppgifterna är fel!!!!!!!
Box har skickat fel password.

Nytt tel till supporten. –Supporten stänger idag kl 14,00. Vi tittar på våra klockor de är 14,15, och Fredag… Rätt irriterande, mailar istället.

Sedan dess har det gått många dagar där Box inte lyckats med någonting. Men så småningom börjar det fungera.

Så, äntligen, ligger en första version av min sida ute.
Nu ska vi bara få bloggen att fungera ihop med sidan, undrar om det är "bara"?

/T

Alla mail med password, url och uppkopplingsuppgifter togs fram. Sonen skulle fixa det snabbt.
FileZilla startades, uppgifterna lades in, och allt skickades ut…………
INTE…...
Ingen kontakt med min host…...
Pannan i djupa veck, lite kollande och pingande, via annan server.
Och svaret är. Box har inte lagt upp mig på rätt sätt, det är omöjligt att söka efter min domän.
Telefonkö till supporten, -Jodå det stämmer, vi har missat där, så snart det är klart kommer ett nytt mail med inloggningsuppgifter.
Så det blev inget idag..

/T

Nu har jag försökt plugga Dreamweaver i flera dagar, och hela huvudet känns som gammal kall havregrynsgröt. Inget vidare alltså.
Det är rätt lustigt vad man är beredd att hitta på för dumheter, bara för att så många andra gör samma sak. Och i ett svagt ögonblick verkade det vara en bra ide. Det där att Blogga. Jag undrar varför?
Nåja, nu har jag gjort det i alla fall, och i morgon ska jag få hjälp med att lägga ut sidan jag byggt. Jag har den bästa tänkbara kombinationen av datanörd och son, så det kommer säkert att gå bra. Men tyvärr ler han bara retsamt om jag ber om hjälp med själva bygget.
– Tja, du får väl testa lite o se hur det ser ut, säger han. Det där tycker jag du ska lära dig. Du kan ju Googla på det.
Det känns säkert bra för honom, att få ge igen lite för alla gånger som jag har gett honom lika ”bra” svar.

/T