Ettårs-nostalgi på bloggen
14 08 2008
Inser med ett skevt leende att det redan är ett år sedan jag började blogga.
Då började jag med att ifrågasätta hela upplägget, nu ett år senare, är jag fortfarande lika kritisk.
Blogg = exhibitionistens dagbok?
Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör tom dom som inte ens spelar nya datorspel.
De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.
Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre.
Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.
När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, tills jag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet.
Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet.
Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.
Nuförtiden skriver alla ungdomar och även barn på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.
Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte hur.
Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.
Så då gör jag det…
/T
Kommentarer :
Inga kommentarer »
Då började jag med att ifrågasätta hela upplägget, nu ett år senare, är jag fortfarande lika kritisk.
Blogg = exhibitionistens dagbok?
Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör tom dom som inte ens spelar nya datorspel.
De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.
Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre.
Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.
När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, tills jag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet.
Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet.
Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.
Nuförtiden skriver alla ungdomar och även barn på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.
Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte hur.
Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.
Så då gör jag det…
/T
Kategorier : Tyckt & tänkt
Trackbacks : Inga trackbacks»
